Slitna mynt

osäker valör

IBLAND KAN MAN få för sig att det bara är en massa ord man skriver, utan att tänka på att de bety­der något.
Valet av ord kan fak­tiskt vara avgörande. Tänk efter, de som skriver bra har också ett bra ord­för­råd och har för­må­gan att använda rätt ord vid rätt tillfälle.
Rätt ord är vik­tigt. Man måste mena vad man skriver. Krav på klart språk tvin­gar skriben­ten till ett gott förar­bete.
Att till exem­pel hålla i sitt eget språk och inte låta andra ta över det. Det finns näm­li­gen många slags språk som, likt datavirus, bara vän­tar på att få ta över en reporters: mak­t­språk, affärsspråk, byråkrat­språk, mod­e­ord, angli­cis­mer.
Bild­språk används inte så ofta i den vardagliga jour­nal­is­tiken. Kanske kunde vi bli lite djär­vare här.
Läs poesi! Det är min upp­man­ing. Poesi är ord som kokats ner till ett kon­cen­trat, pre­cis som en god sås.
”Anonyma som riskorn” är en bra liknelse som jag varit glad över om jag kom­mit på själv. Men man är ju ingen Tranströmer.
En annan fin liknelse hit­tade jag i en liten Pixi-bok för barn: ”Båten gled fram som ett strykjärn på en blå gardin”. I stäl­let för det där utslitna sals­gol­vet.
Ord kan tappa sin kraft. De blir som slitna väx­elmynt, till slut ser man inte vad de är värda.

Att tänka på vid textredigering

  • Titta först på det stora: dispositionen.
  • Ifrå­gasätt uppgifterna. Hur vet jag detta?
  • Kör stavn­ing­spro­gram­met. Kolla namnen.
  • Leta upprep­ningar. Använd synonymordbok.
  • Leta syft­nings­fel.
  • Var särskilt upp­märk­sam på avs­nitt du skrivit om; inga kvar­glömda eller felak­tigt böjda ord.
  • Utgån­gar efter pratminus.
  • Hänger meningar med bisatser ihop? De ska kunna läsas utan bisatser.
  • Se upp med byråkrat­språk, affärsspråk, mod­e­ord, angli­cis­mer mm.
  • Hänger det frå­gor i luften? Lämna inte läsaren i sticket. Fullfölj det som påbörjats.
  • Stryk ovid­kom­mande detal­jer och andra språk­liga infall.
  • Håll för sista menin­gen. Är den nödvändig?
  • Rev­idera inte under skrivandet.
  • Läs med en ”fien­des” ögon.

Den nyttiga abstraktionsstegen

EN GÅNG LÄSTE jag en artikel på DN:s kul­tur­sida som hand­lade om hur man över­sät­ter poesi från dan­ska till sven­ska. Det var säk­ert ett intres­sant ämne, prob­lemet var bara att det inte fanns ett enda exem­pel i hela tex­ten.
Man ville läsa om prob­le­men med just de och de raderna och hur man ska över­sätta just det ordet.
Långt senare fick jag en teo­retisk förk­lar­ing till denna brist i artikeln.
Det var när jag första gån­gen hörde begrep­pet ”abstrak­tion­sste­gen” på en föreläs­ning av Roy Peter Clark  under en kon­fer­ens om Nar­ra­tive writ­ing på Har­vard.
Roy Peter Clark på Poyn­ter Insti­tute har tagit upp begrep­pet som en del i jour­nal­is­tiskt skri­vande. Han kallar abstrak­tion­sste­gen för en av de mest använd­bara mod­ellerna för skri­vande som någon­sin upp­fun­nits.
Det var den amerikanske skriben­ten S. I. Hayakawa som lyfte fram det retoriska begrep­pet ”The Lad­der of abstrac­tion” i sin bok Lan­guage in Action, redan 1940.
Abstrak­tion­sste­gen låter som en väldigt kom­plicerad grej, rent av abstrakt.
Men det är en gan­ska enkel mod­ell som innehåller ett vik­tigt tänkande i allt skri­vande. Högst upp på ste­gen finns det abstrakta och längst ner det fak­tiska. Ned­erde­len står stadigt på konkret språk. Det är hårt.
Där finns de torkade blod­fläckarna, den stinkande tub­sockan, den blöta akter­tam­pen, skift­ny­ck­eln och pärl­hals­ban­det. Det appellerar till känslor.
Högst upp på ste­gen finns det abstrakta. Det som inte går att mäta, äta, lukta. Ord som fri­het, demokrati, jäm­likhet, inte­gra­tion. Ord som strä­var efter en högre mening, som appellerar till intellek­tet.
Diskus­sioner enbart på den högre nivån är ofta inte kon­struk­tiva, de leder runt i cirk­lar efter­som delt­a­garna inte är överens om vad de pratar om. Vad menar du med fri­het?
De behöver föst kliva ner för att konkre­tis­era.
Felet med DN:s kul­tur­ar­tikel var att för­fattaren enbart befann sig överst på abstrak­tion­sste­gen. Goda skriben­ter rör sig upp och ner för denna
En läsare som befinner sig högst upp på ste­gen säger: ”Ge exem­pel!”
Och när läsaren är där nere lyder utropet: ”Vad bety­der detta? Ge sam­man­hang!”
Roy Peter Clark läste en ingress ur en tid­ning: ”En 17-årings hjärta pumpade in livets gåva i en 34-årig man under en fyra tim­mar lång hjärt­trans­plan­ta­tion.”
Ordet ”hjärta” är på ste­gens bot­ten. Orden ”livets gåva” pekar på en högre mening – högre upp på ste­gen. Sådana rörelser uppåt ste­gen ska­par ett lyft till en högre alti­tud.
En varn­ing bör utfär­das för ste­gens mittdel. Här finns det lud­diga: byråkrat­språk, teknokratut­tryck, onödiga omskrivningar. Här finns ord som veder­börande, förhan­den­varande, prob­lematik, häl­sokom­mu­nikatör.
Om läsarna varken kan se eller förstå är skriben­ten antagli­gen fast i mit­ten på ste­gen.
Vi använ­der ofta abstrak­tion­sste­gen i nyhet­srap­por­terin­gen. När vi till exem­pel skriver om en skat­te­höjn­ing och har en inter­vju med en drab­bad män­niska som ”case” (hem­ska ord!).
Detta gör vi utan att tänka på Hayakawa. Och det är så det ska vara. Mycket av det jour­nal­is­tiska arbetet måste sitta i ryg­gmär­gen.
Frå­gan är bara vad vi har med oss i ryggen. Det är detta den här bloggen kom­mer att handla om.