POCKETSHOPEN HADE just fått in det första nytrycket av årets nobelpristagare, Patrick Modiano. Det var romanen “Lilla smycket”.
Jag köpte den genast och började läsa på tåget. Den börjar: Tolv år hade nog gått sedan man slutade kalla mig Lilla smycket och jag befann mig på metrostationen Châtelet vid rusningstid.
Jag-berättaren föreställde jag mig av någon anledning vara en man, kanske av slentriantanken att det är en man som är författaren. Men längre fram stod det, när huvudpersonen följt efter en äldre kvinna: Vad var vi för ena, vi två? En kvinna av obestämbar ålder och en ung flicka, uppslukade i vimlet av resenärer.
Då hade jag hunnit drygt sex sidor in i romanen. Det var alltså en kvinna som berättat för mig och jag måste ögna igenom den från början för att läsa med rätt person i tankarna.
Funderade över varför en författare väntar sex sidor innan det avslöjas vem som talar till läsaren. En nobelpristagare dessutom.
Fick en misstanke. Originaltiteln är “La Petite Bijou”. La, den franske läsaren hade alltså redan i första meningen klart för sig att det var en kvinna som förde ordet. Om det varit en man hade det stått “Le Petit Bijou” (kan ingen franska själv men kontrollerade med fransktalande vänner, bijou är visserligen maskulinum men eftersom det här är ett egennamn används den bestämda artikeln la eller le).
Ett dilemma för en översättare alltså. Vad kan man göra? Lägga in en bisats: “…kalla mig, en åttaårig flicka, Lilla smycket…”? Jag brukar inte läsa baksidestexter, om jag gjort det hade jag fått veta att flickan var arton och hette Thérèse.
ALLTNOG, INGET STORT problem. Men vi kan ta det från nobelnivå till vanlig tidningstextnivå. Alltså, hur man introducerar nya människor i sin text.
Ibland kan det i en text där någon talat i några pratminus komma ännu ett långt pratminus och man förutsätter att det är samma person som fortsätter att tala, men på slutet står det “säger…” och det är en ny person. Inte bra.
Om det är en ny person som introduceras, berätta det tidigt, innan citatet eller i början av det.
Det handlar om att göra klart för läsaren vem som talar. I en dialog mellan två kan det räcka i de första citaten, sedan förstår man att de växlar ord (men då får det inte vara flera utgångar i den enes citat). Hela tiden hålla överenskommelsen med läsaren vem som för ordet.
Ibland är det också hur någon talar. Om det efter ett långt citat står: “…säger hon på bred småländska”, blir man nästan tvungen att läsa om citatet för att “höra” dialekten. Om det står innan citatet hör man det automatiskt.
I ett längre reportage kan man visa en person i inledningen som återkommer senare i texten. En slags förvarning. Men man måste komma ihåg att om en person ges viss uppmärksamhet i inledningen väcker det förväntningar hos läsaren att personen ska återkomma senare i texten. (Här tänker jag på Carin Mannheimer som skulle spela in en jordfästningsscen och en statist spelade över med häftig gråt. Scenen togs om, annars hade tittarna varit övertygade om att det nu kom in en ny person in i handlingen. Vem var hon? Den dödes okända dotter?)
Det är bra om en ny person kan introduceras med en liten karaktäristik, något personen gör till exempel: “I baren fanns hennes man. Han satt och speglade sig i zinkdisken.“
Om ett reportage sträcker sig över flera sidor måste bylinen finnas först, särskilt om det finns en jag-berättare. Jag ska inte behöva bläddra sex sidor framåt för att få veta vem som talar till mig.
Då ser jag även om det är en man eller kvinna. Texten kan dessutom vara späckad med små språkliga smycken och då vill jag veta namnet på den jag ska lägga på minnet.
Tag Archives: berättande journalistik
Berättelser hör hemma i nyhetsarbetet
DE SENASTE DAGARN har radion varit full av berättelser från den sjunkna Estonia, tjugo år efteråt. Vi har hört dramatiska berättelser, svåra att slita sig från. Intervjuerna har genomgående varit bra genomförda, främst på grund av att reportern litat till berättelsen och inte avbrutit i onödan (ett gott tecken på en fängslande radiointervju är att man blir sittande i bilen, trots att man är framme).
De visar på kraften i den raka berättelser och att nyheter och berättande inte står i motsättning till varandra. Berättande journalistik hör hemma i nyhetsarbetet. Visst, tidningarna har också haft bra berättelser från Estonia.
Det får mig osökt att komma med en liten repetition i berättande journalistik:
Om man väljer att skriva ett berättande reportage bör man undvika historier som enbart beskriver till exempel en olycka. En bra story behöver element av något val. Om man beskriver en olycka bör man kunna beskriva beslut som ledde fram till den. Storyn ska vara om människor, om deras beslut och dess konsekvenser (som mannen på Estonia som tvingades överge sina föräldrar och rädda sig själv).
En berättelse är som en rörlig film. Den behöver ha ett rikt inslag av detaljer så att läsaren inte bara får höra historien utan även uppleva den.
För det mesta börjar historien från början och följer en serie händelser kronologiskt. Det finns två vanliga sätt att förstöra en bra story:
1) Att berätta historien, händelse för händelse utan beskrivande detaljer och dialog.
2) Att försöka berätta historien med allt för målande detaljer och citera allt som sägs.
Båda dessa metoder saknar struktur. En bra berättelse ska vara mer suggestiv än uttömmande. Läsarens fantasi behöver lite plats. Att ge för mycket detaljer tar över läsarens fantasi men orsakar också en temposänkning av storyn.
Tempo är en viktig ingrediens i berättande reportage. Mer detaljer och kortare meningar saktar ner. Längre meningar och mindre detaljer ökar tempot.
HUR SKA MAN VETA när man ska ha mer detaljer eller lämna dem ute? Det hjälper att tänka sig historien bestående av episoder, mindre scener som hålls ihop för att skapa den längre historien.
Om man delar upp sin story i några få avsnitt, behöver man suggestiva detaljer inom avsnitten men skynda snabbare i övergångarna mellan dem. Någon har liknat episoderna vid pärlor på en tråd: håll pärlorna glänsande, håll tråden spänd. Läsaren vistas i episoderna men behöver bli orienterad och den uppgiften har övergångarna.
Om man vill rucka på kronologin är den enklaste metoden att börja i mitten och använda sig av tillbakablickar för att fylla i vad som hänt innan.
Den metoden är bra för att hålla kvar läsarens intresse. Det kan även bli en stark start, att kasta in läsaren i händelserna.
Alltså hitta en serie händelser som hakar i varandra och bygger upp berättelsen. Den som även hittar ett klimax i en scen med dramatik eller stora känslor som faller ut i en avklingande avslutning har nått längre än många förmår.
Reportern som magiker
NÄR DEN AMERIKANSKE reportern Chris Jones intervjuade magikern Teller, känd för sina utsökta tysta tricks utan bombastiska rökridåer eller ljuseffekter, sa denne: “Ibland är det magiska bara en person som lägger ner mer tid på något än man rimligen kan förvänta sig.“
Tellers trick är en produkt av hårt arbete. Jones fick idén att jämföra sitt eget arbete med magikerns. Här är hans sju punkter för magiskt berättande.
1.
Dölja: att hålla ett objekt i en till synes tom hand.
Goda skribenter presenterar inte hela storyn i början. Detta är skillnaden mellan nyhetstexter och berättande texter.
Det är detta som är kraften i berättandet. De bästa historierna är om någonting mer än storyn själv. Det finns ett dolt underliggande tema, en större berättelse, som du döljer i din handflata.
2.
Slänga: att i hemlighet avyttra obehövliga objekt.
Detta handlar om research. Man gör den brett men tar inte med alla detaljer i texten. I ditt jobb som reporter ingår att avgöra vad som är viktigt och vad som är oviktigt. Och du slänger allt som inte är viktigt.
Det finns saker som läsaren inte behöver veta och det finns saker som läsaren inte behöver veta just nu. Det finns inget snabbare sätt att tråka ut en läsare än att tala om varenda liten detalj.
3.
Stjäla: att i hemlighet erhålla ett behövligt objekt
En bra reporter är en professionell tjuv. Små nyhetsnotiser kan gömma en stor berättelse, så också en tjuvlyssning på en restaurang. Bra idéer kommer inte av sig själva. Stjäla är inget fint ord. Man kan kalla det research eller kreativitet.
4.
Ladda: att i hemlighet förflytta ett objekt där det är dolt.
Vi har en bra idé, vi har gjort vår research, vi har stulit det vi behöver och vi har kastat det vi inte behöver. Det är nu vi börjar fundera över berättelsens struktur.
De bästa berättelserna är inte en uppräkning av händelser. Vi måste ladda storyn. Struktur är svårt att förklara. I en nyhetstext fångar man in läsaren med en bra krok. I berättande texter måste denna krok vara kopplad till slutet. Ett bra sätt är att börja skriva slutet. Då vet man vart man ska och kan skriva sig dit.
5.
Simulera: att ge intryck av att något som inte hänt har hänt.
Detta är hemligheten i varje god story. Den får läsaren att se något den förut inte sett. Den ger dem en känsla av att ha varit med, att ha varit på plats.
Du ger dem andras erfarenheter, du tar dem ur läsfåtöljen och placerar dem i rymden, i en kohage, i ett orkesterdike, i en släggkastarring, i en.… magikers huvud.
6.
Vilseleda: att vända uppmärksamheten bort från den hemliga rörelsen.
Det ska inte synas att arbetet varit en stor ansträngning. Ibland är skribenter frestade att låta läsaren förstå att de är väldigt smarta. Those stories suck, skriver Jones.
Metoden, hur man fixat det, betyder ingenting — det är effekten, vad läsaren får ut, som är allt. Läsaren ska sugas in i storyn, du har inte gett dem någon anledning att sluta läsa.
7.
Växla: att i hemlighet byta ett objekt med ett annat.
Storyn är egentligen om något större. Och detta avslöjande måste vara subtilt. Och hemligt. Du säger inte “Egentligen handlar det är om…“
Tänk på skämt. De är berättelser med en överraskning på slutet. Måste vara logiskt. Som ett filmslut man tycker är konstigt, men så tänker man efter och finner att det faktiskt är logiskt: att jag inte såg det! Lita på läsarna.
KANSKE ÄR EN del av Jones synpunkter lite krystade men nu är den en gång så med amerikanska föreläsare att de bara måste ha ett punktprogram. Däremot sympatiserar jag med att som journalist jämföra och hitta inspiration från andra verksamheter.
Och visst finns det mycket magi i skrivandet. Och att hitta den är mycket enkelt, det är bara att lägga ner mer tid än någon kan förvänta sig.
Läs och lyssna på Chris Jones hela föreläsning — och se Tellers magiska trix här.
Att skapa berättelser
UTTRYCKET ”berättande journalistik” används allt oftare. Vi ska skapa berättelser för läsarna. Här handlar det dock inte alltid om text, mer om att berätta med grafik och bilder. Det är som att det inte slagit policymakarna på redaktionerna att det faktiskt också går att berätta med ord.
Det ena utesluter inte det andra, men för mig som skrivande journalist är det naturligtvis texten jag tänker på. Narrative writing har länge varit ett stort ämne inom amerikansk press och det har skrivits åtskilliga hyllmeter i ämnet.
Om vi nu ändå slår ett slag för den berättande texten är det två saker som man bör tänka på.
1: Välj rätt historia – eller berätta historien på rätt sätt.
2: Använd rätt verktyg – detta ska inte bli en artikel utan något som kräver ett delvis annat sätt att arbeta på.
Ett grävjobb kanske passar bättre att skriva i artikelform som en rak redovisning av de fakta man fått fram. Det kan bli spännande läsning ändå.
Eller också kan man fundera på om det man vill få fram kan berättas genom en inblandad person eller med hjälp av en symbol som kan vara motorn som driver berättelsen framåt.
Ska man skriva en berättelse krävs att man redan från början är medveten om att man behöver mer än hårda fakta.
Det handlar inte bara om vem, vad, när, var? Utan också: varför och hur? Frågor som ger berättelser.
Varför gjorde du så? Hur kändes det att…?
Och frågor som ger detaljer till berättelsen: Vad hade du på dig? Hände något mer sedan? Hur var vädret?
Man kan också ställa frågor till sin reportageidé: Vad är det övergripande temat? Vad är den underliggande, större berättelsen? Vad är problemet? Vem är huvudpersonen? Vilka är nyckelscenerna?
Man behöver inte vara en Hemingway för att skriva reportage. Kom ihåg: Reportaget är en arbetsmetod.
Det kan räcka med lite opak
ATT REDOVISA SINA källor är en hörnsten i all journalistik. Det sker lätt i en nyhetsartikel. Läsaren vill veta var vi fått uppgifterna ifrån och även veta vad vi inte lyckats ta reda på. Helt enkelt få en redovisning av gränslandet där kunskapen vilar på mer osäker grund.
Men om man skriver ett berättande reportage blir det lurigare. Källredovisning kan faktiskt vara en fiende till den spännande och fascinerande historia vi ska berätta och som man vill att läsaren ska dras in och försjunka i.
Här vill skribenten inte avbryta den illusionen genom att plötsligt träda fram och berätta torra fakta om källor. Detta är en del av den norske medieforskaren Jo Bech-Karlsens kritik av den amerikanska formen av narrative writing (se de två senaste bloggposterna nedan).
Det vill säga texter där skribenten gömmer sig på litterärt manér och är den allvetande berättaren. Det helt igenom litterära reportaget är en sällsynthet i Sverige, det normala är en blandform med litterära grepp och traditionella journalistiska passager.
I USA ÄR DET desto vanligare och Bech-Karlsens kritik finns även där. Roy Peter Clark på Poynter Institute jämför skribentens grepp om läsaren med en illusionists magiska trick. Det blir mindre illusoriskt om publiken ser speglarna och de tunna linorna.
Författaren har som magikern skapat en illusion, ljuset släcks ner, ridån viker åt sidan, strålkastaren träffar scenen och vi förflyttas till en annan plats, en annan tid.
Verktygen vi lånar från den skönlitterära lådan kan givetvis användas till att skapa illusioner, precis som i en roman eller i en film. Ingmar Bergman talade om hur lätt det var att manipulera biopubliken. Om man påstår att det är ett landskap utanför fönstret så tror åskådarna det, trots att det är en kuliss.
Denna effekt skapas av detaljer, scener, tidsförflyttningar, närvaro alla lånade rekvisita från den där lådan.
Förmågan att hitta på historier som om de var sanna är lika gammal som människan. Men det är en sak att hitta på och en annan att bygga sin historia på fakta.
Roy Peter Clark citerar den amerikanske reportern Tom French som menar att det är ett tuffare hantverk att ta råmaterialet från det vardagliga livet, en kidnappning i Boston eller en explosion i en kemisk fabrik i Texas, och göra det till en berättelse som ger läsarna en empatisk upplevelse.
Här ligger också det stora ansvaret på reportern. Litterära grepp och estetiska överväganden kan aldrig ha företräde över det journalistiska sanningskravet.
MEN DET BEHÖVER inte betyda att dessa står i konflikt med varandra. Hur ska man då göra om man vill ha flyt i historien utan vägbulor i form av källredogörelser?
Man kan ha en redaktionell kommentar intill som talar om vad innehållet bygger på. Eller tilläggsdelar på webben.
Och varför skulle inte en tidning kunna använda sig av fotnoter ibland? Till exempel i somliga grävande reportage som kräver en lång redogörelse med mängder av fakta kanske det skulle passa med en notsamling i slutet. Fotnoterna ger storyn mer transparens och bygger trovärdighet och auktoritet.
Allt berättande handlar om trovärdighet. Ibland kan man acceptera en berättelse som den är utan att behöva bry sig om alla källdetaljer. Man behöver inte se reportern, det kan räcka med att man vet att det finns någon där bakom draperiet. Någon som visat att det finns trovärdighet bakom orden.
Med rätt känsla kan reportern visa att berättelsen är relevant och sann utan att dämpa läsarens inlevelse i storyn.
Jag har hittat ordet opak i mitt gamla tummade synonymlexikon från 1979. Texten ska vara opakisk, lite svagt ljus och mjölkig, där man kan man se ljuset skina igenom.
Det kan kort sagt räcka med lite opak i texten.
För övrigt bygger detta inlägg på Jo Bech-Karlsens bok Åpen eller skjult, Roy Peter Clarks nyligen publicerade blogginlägg samt en del egna funderingar.
Det blev inget avklingande vackert slut. Men en ganska god transparens.