Hur personer presenteras för läsaren

Vem berät­tar?

POCKETSHOPEN HADE just fått in det första nytrycket av årets nobel­prista­gare, Patrick Modi­ano. Det var roma­nen “Lilla smy­cket”.
Jag köpte den genast och bör­jade läsa på tåget. Den bör­jar: Tolv år hade nog gått sedan man slu­tade kalla mig Lilla smy­cket och jag befann mig på met­ro­sta­tio­nen Châtelet vid rus­ningstid.
Jag-berättaren föreställde jag mig av någon anled­ning vara en man, kanske av slen­tri­antanken att det är en man som är för­fattaren. Men län­gre fram stod det, när huvud­per­so­nen följt efter en äldre kvinna: Vad var vi för ena, vi två? En kvinna av obestäm­bar ålder och en ung flicka, upp­slukade i vim­let av resenärer.
Då hade jag hun­nit drygt sex sidor in i roma­nen. Det var alltså en kvinna som berät­tat för mig och jag måste ögna igenom den från bör­jan för att läsa med rätt per­son i tankarna.
Fun­der­ade över var­för en för­fattare vän­tar sex sidor innan det avs­lö­jas vem som talar till läsaren. En nobel­prista­gare dessu­tom.
Fick en mis­stanke. Orig­inaltiteln är “La Petite Bijou”. La, den franske läsaren hade alltså redan i första menin­gen klart för sig att det var en kvinna som förde ordet. Om det varit en man hade det stått “Le Petit Bijou” (kan ingen fran­ska själv men kon­troller­ade med fran­sk­ta­lande vän­ner, bijou är vis­serli­gen maskulinum men efter­som det här är ett egen­namn används den bestämda artikeln la eller le).
Ett dilemma för en över­sättare alltså. Vad kan man göra? Lägga in en bisats: “…kalla mig, en åttaårig flicka, Lilla smy­cket…”?  Jag brukar inte läsa bak­side­s­tex­ter, om jag gjort det hade jag fått veta att flickan var arton och hette Thérèse.
ALLTNOG, INGET STORT prob­lem. Men vi kan ta det från nobel­nivå till van­lig tid­ning­s­textnivå. Alltså, hur man intro­duc­erar nya män­niskor i sin text.
Ibland kan det i en text där någon talat i några prat­mi­nus komma ännu ett långt prat­mi­nus och man förut­sät­ter att det är samma per­son som fort­sät­ter att tala, men på slutet står det “säger…” och det är en ny per­son. Inte bra.
Om det är en ny per­son som intro­duc­eras, berätta det tidigt, innan citatet eller i bör­jan av det.
Det hand­lar om att göra klart för läsaren vem som talar. I en dia­log mel­lan två kan det räcka i de första citaten, sedan förstår man att de växlar ord (men då får det inte vara flera utgån­gar i den enes citat). Hela tiden hålla överen­skom­melsen med läsaren vem som för ordet.
Ibland är det också hur någon talar. Om det efter ett långt citat står: “…säger hon på bred småländ­ska”, blir man näs­tan tvun­gen att läsa om citatet för att “höra” dialek­ten. Om det står innan citatet hör man det automa­tiskt.
I ett län­gre reportage kan man visa en per­son i inled­nin­gen som återkom­mer senare i tex­ten. En slags för­varn­ing. Men man måste komma ihåg att om en per­son ges viss upp­märk­samhet i inled­nin­gen väcker det förvänt­ningar hos läsaren att per­so­nen ska återkomma senare i tex­ten. (Här tänker jag på Carin Mannheimer som skulle spela in en jord­fäst­ningss­cen och en sta­tist spelade över med häftig gråt. Sce­nen togs om, annars hade tit­tarna varit över­ty­gade om att det nu kom in en ny per­son in i han­dlin­gen. Vem var hon? Den dödes okända dot­ter?)
Det är bra om en ny per­son kan intro­duc­eras med en liten karak­täris­tik, något per­so­nen gör till exem­pel: “I baren fanns hennes man. Han satt och speglade sig i zinkdisken.“
Om ett reportage sträcker sig över flera sidor måste byli­nen finnas först, särskilt om det finns en jag-berättare. Jag ska inte behöva bläd­dra sex sidor framåt för att få veta vem som talar till mig.
Då ser jag även om det är en man eller kvinna. Tex­ten kan dessu­tom vara späckad med små språk­liga smy­cken och då vill jag veta nam­net på den jag ska lägga på minnet.

Berättelser hör hemma i nyhetsarbetet

DE SENASTE DAGARN har radion varit full av berät­telser från den sjunkna Esto­nia, tjugo år efteråt. Vi har hört drama­tiska berät­telser, svåra att slita sig från. Inter­vjuerna har genomgående varit bra genom­förda, främst på grund av att reportern litat till berät­telsen och inte avbru­tit i onö­dan (ett gott tecken på en fängs­lande radioin­t­er­vju är att man blir sit­tande i bilen, trots att man är framme).
De visar på kraften i den raka berät­telser och att nyheter och berät­tande inte står i mot­sät­tning till varan­dra. Berät­tande jour­nal­is­tik hör hemma i nyhet­sar­betet. Visst, tid­ningarna har också haft bra berät­telser från Esto­nia.
Det får mig osökt att komma med en liten rep­e­ti­tion i berät­tande jour­nal­is­tik:
Om man väl­jer att skriva ett berät­tande reportage bör man und­vika his­to­rier som enbart beskriver till exem­pel en oly­cka. En bra story behöver ele­ment av något val. Om man beskriver en oly­cka bör man kunna beskriva beslut som ledde fram till den. Sto­ryn ska vara om män­niskor, om deras beslut och dess kon­sekvenser (som man­nen på Esto­nia som tvin­gades överge sina föräl­drar och rädda sig själv).
En berät­telse är som en rörlig film. Den behöver ha ett rikt inslag av detal­jer så att läsaren inte bara får höra his­to­rien utan även uppl­eva den.
För det mesta bör­jar his­to­rien från bör­jan och föl­jer en serie hän­delser kro­nol­o­giskt. Det finns två van­liga sätt att förstöra en bra story:
1) Att berätta his­to­rien, hän­delse för hän­delse utan beskri­vande detal­jer och dia­log.
2) Att försöka berätta his­to­rien med allt för målande detal­jer och cit­era allt som sägs.
Båda dessa metoder sak­nar struk­tur. En bra berät­telse ska vara mer sug­ges­tiv än uttöm­mande. Läsarens fan­tasi behöver lite plats. Att ge för mycket detal­jer tar över läsarens fan­tasi men orsakar också en tem­posänkn­ing av sto­ryn.
Tempo är en vik­tig ingre­di­ens i berät­tande reportage. Mer detal­jer och kortare meningar sak­tar ner. Län­gre meningar och min­dre detal­jer ökar tempot.

HUR SKA MAN VETA när man ska ha mer detal­jer eller lämna dem ute? Det hjälper att tänka sig his­to­rien bestående av episoder, min­dre scener som hålls ihop för att skapa den län­gre his­to­rien.
Om man delar upp sin story i några få avs­nitt, behöver man sug­ges­tiva detal­jer inom avs­nit­ten men skynda snab­bare i övergån­garna mel­lan dem. Någon har lik­nat episoderna vid pär­lor på en tråd: håll pär­lorna glän­sande, håll trå­den spänd. Läsaren vis­tas i episoderna men behöver bli ori­en­terad och den uppgiften har övergån­garna.
Om man vill rucka på kro­nolo­gin är den enklaste meto­den att börja i mit­ten och använda sig av till­bak­ablickar för att fylla i vad som hänt innan.
Den meto­den är bra för att hålla kvar läsarens intresse. Det kan även bli en stark start, att kasta in läsaren i hän­delserna.
Alltså hitta en serie hän­delser som hakar i varan­dra och byg­ger upp berät­telsen. Den som även hit­tar ett kli­max i en scen med dra­matik eller stora känslor som faller ut i en avk­lin­gande avs­lut­ning har nått län­gre än många förmår.

Reportern som magiker

NÄR DEN AMERIKANSKE reportern Chris Jones inter­vjuade magik­ern Teller, känd för sina utsökta tysta tricks utan bom­bastiska rökridåer eller ljus­ef­fek­ter, sa denne: “Ibland är det magiska bara en per­son som läg­ger ner mer tid på något än man rim­li­gen kan förvänta sig.“
Tellers trick är en pro­dukt av hårt arbete. Jones fick idén att jäm­föra sitt eget arbete med magik­erns. Här är hans sju punk­ter för magiskt berättande.

1.
Dölja: att hålla ett objekt i en till synes tom hand.
Goda skriben­ter pre­sen­terar inte hela sto­ryn i bör­jan. Detta är skill­naden mel­lan nyhet­s­tex­ter och berät­tande tex­ter.
Det är detta som är kraften i berät­tandet. De bästa his­to­ri­erna är om någonting mer än sto­ryn själv. Det finns ett dolt under­lig­gande tema, en större berät­telse, som du döl­jer i din handflata.

2.
Slänga: att i hem­lighet avyt­tra obe­hövliga objekt.
Detta hand­lar om research. Man gör den brett men tar inte med alla detal­jer i tex­ten. I ditt jobb som reporter ingår att avgöra vad som är vik­tigt och vad som är ovik­tigt. Och du slänger allt som inte är vik­tigt.
Det finns saker som läsaren inte behöver veta och det finns saker som läsaren inte behöver veta just nu. Det finns inget snab­bare sätt att tråka ut en läsare än att tala om varenda liten detalj.

3.
Stjäla: att i hem­lighet erhålla ett behövligt objekt
En bra reporter är en pro­fes­sionell tjuv. Små nyhet­sno­tiser kan gömma en stor berät­telse, så också en tju­vlyssning på en restau­rang. Bra idéer kom­mer inte av sig själva. Stjäla är inget fint ord. Man kan kalla det research eller kreativitet.

4.
Ladda: att i hem­lighet för­fly­tta ett objekt där det är dolt.
Vi har en bra idé, vi har gjort vår research, vi har stulit det vi behöver och vi har kas­tat det vi inte behöver. Det är nu vi bör­jar fun­dera över berät­telsens struk­tur.
De bästa berät­telserna är inte en uppräkn­ing av hän­delser. Vi måste ladda sto­ryn. Struk­tur är svårt att förk­lara. I en nyhet­s­text fån­gar man in läsaren med en bra krok. I berät­tande tex­ter måste denna krok vara kop­plad till slutet. Ett bra sätt är att börja skriva slutet. Då vet man vart man ska och kan skriva sig dit.

5.
Simulera: att ge intryck av att något som inte hänt har hänt.
Detta är hem­ligheten i varje god story. Den får läsaren att se något den förut inte sett. Den ger dem en känsla av att ha varit med, att ha varit på plats.
Du ger dem andras erfaren­heter, du tar dem ur läs­fåtöl­jen och plac­erar dem i rym­den, i en kohage, i ett orkes­ter­dike, i en släg­gkas­tar­ring, i en.… magik­ers huvud.

6.
Vilseleda: att vända upp­märk­samheten bort från den hem­liga rörelsen.
Det ska inte synas att arbetet varit en stor ansträngn­ing. Ibland är skriben­ter frestade att låta läsaren förstå att de är väldigt smarta. Those sto­ries suck, skriver Jones.
Meto­den, hur man fixat det, bety­der ingent­ing — det är effek­ten, vad läsaren får ut, som är allt. Läsaren ska sugas in i sto­ryn, du har inte gett dem någon anled­ning att sluta läsa.

7.
Växla: att i hem­lighet byta ett objekt med ett annat.
Sto­ryn är egentli­gen om något större. Och detta avs­lö­jande måste vara sub­tilt. Och hem­ligt. Du säger inte “Egentli­gen hand­lar det är om…“
Tänk på skämt. De är berät­telser med en över­raskn­ing på slutet. Måste vara logiskt. Som ett film­slut man tycker är kon­stigt, men så tänker man efter och finner att det fak­tiskt är logiskt: att jag inte såg det! Lita på läsarna.

KANSKE ÄR EN del av Jones syn­punk­ter lite krys­tade men nu är den en gång så med amerikan­ska föreläsare att de bara måste ha ett punk­t­pro­gram. Däre­mot sym­pa­tis­erar jag med att som jour­nal­ist jäm­föra och hitta inspi­ra­tion från andra verk­samheter.
Och visst finns det mycket magi i skri­van­det. Och att hitta den är mycket enkelt, det är bara att lägga ner mer tid än någon kan förvänta sig.

Läs och lyssna på Chris Jones hela föreläs­ning — och se Tellers magiska trix här.

Att skapa berättelser

UTTRYCKET ”berät­tande jour­nal­is­tik” används allt oftare. Vi ska skapa berät­telser för läsarna. Här hand­lar det dock inte alltid om text, mer om att berätta med grafik och bilder. Det är som att det inte slagit pol­i­cy­makarna på redak­tion­erna att det fak­tiskt också går att berätta med ord.
Det ena utes­luter inte det andra, men för mig som skri­vande jour­nal­ist är det naturligtvis tex­ten jag tänker på. Nar­ra­tive writ­ing har länge varit ett stort ämne inom amerikansk press och det har skriv­its åtskil­liga hyll­me­ter i ämnet.
Om vi nu ändå slår ett slag för den berät­tande tex­ten är det två saker som man bör tänka på.
1: Välj rätt his­to­ria – eller berätta his­to­rien på rätt sätt.
2: Använd rätt verk­tyg – detta ska inte bli en artikel utan något som kräver ett delvis annat sätt att arbeta på.
Ett grävjobb kanske pas­sar bät­tre att skriva i artikelform som en rak redovis­ning av de fakta man fått fram. Det kan bli spän­nande läs­ning ändå.
Eller också kan man fun­dera på om det man vill få fram kan berät­tas genom en inblandad per­son eller med hjälp av en sym­bol som kan vara motorn som dri­ver berät­telsen framåt.
Ska man skriva en berät­telse krävs att man redan från bör­jan är med­veten om att man behöver mer än hårda fakta.
Det hand­lar inte bara om vem, vad, när, var? Utan också: var­för och hur? Frå­gor som ger berät­telser.
Var­för gjorde du så? Hur kän­des det att…?
Och frå­gor som ger detal­jer till berät­telsen: Vad hade du på dig? Hände något mer sedan? Hur var vädret?
Man kan också ställa frå­gor till sin reportageidé: Vad är det över­gri­pande temat? Vad är den under­lig­gande, större berät­telsen? Vad är prob­lemet? Vem är huvud­per­so­nen? Vilka är nyck­elscenerna?
Man behöver inte vara en Hem­ing­way för att skriva reportage. Kom ihåg: Reportaget är en arbetsmetod.

Det kan räcka med lite opak

ATT REDOVISA SINA käl­lor är en hörn­sten i all jour­nal­is­tik. Det sker lätt i en nyhet­sar­tikel. Läsaren vill veta var vi fått uppgifterna ifrån och även veta vad vi inte lyck­ats ta reda på. Helt enkelt få en redovis­ning av gräns­lan­det där kun­skapen vilar på mer osäker grund.
Men om man skriver ett berät­tande reportage blir det luri­gare. Källre­dovis­ning kan fak­tiskt vara en fiende till den spän­nande och fascinerande his­to­ria vi ska berätta och som man vill att läsaren ska dras in och försjunka i.
Här vill skriben­ten inte avbryta den illu­sio­nen genom att plöt­sligt träda fram och berätta torra fakta om käl­lor. Detta är en del av den norske medieforskaren Jo Bech-Karlsens kri­tik av den amerikan­ska for­men av nar­ra­tive writ­ing (se de två senaste blog­g­posterna nedan).
Det vill säga tex­ter där skriben­ten göm­mer sig på lit­terärt manér och är den all­ve­tande berättaren. Det helt igenom lit­terära reportaget är en säll­syn­thet i Sverige, det nor­mala är en bland­form med lit­terära grepp och tra­di­tionella jour­nal­is­tiska passager.

I USA ÄR DET desto van­li­gare och Bech-Karlsens kri­tik finns även där. Roy Peter Clark på Poyn­ter Insti­tute jäm­för skriben­tens grepp om läsaren med en illu­sion­ists magiska trick. Det blir min­dre illu­soriskt om pub­liken ser speglarna och de tunna linorna.
För­fattaren har som magik­ern ska­pat en illu­sion, ljuset släcks ner, ridån viker åt sidan, strålka­staren träf­far sce­nen och vi för­fly­t­tas till en annan plats, en annan tid.
Verk­ty­gen vi lånar från den skön­lit­terära lådan kan givetvis använ­das till att skapa illu­sioner, pre­cis som i en roman eller i en film. Ing­mar Bergman talade om hur lätt det var att manip­ulera biop­ub­liken. Om man påstår att det är ett land­skap utan­för fön­stret så tror åskå­darna det, trots att det är en kuliss.
Denna effekt ska­pas av detal­jer, scener, tids­för­fly­t­tningar, när­varo alla lånade rekvisita från den där lådan.
För­må­gan att hitta på his­to­rier som om de var sanna är lika gam­mal som män­niskan. Men det är en sak att hitta på och en annan att bygga sin his­to­ria på fakta.
Roy Peter Clark cit­erar den amerikanske reportern Tom French som menar att det är ett tuf­fare hantverk att ta råma­te­ri­alet från det vardagliga livet, en kid­napp­n­ing i Boston eller en explo­sion i en kemisk fab­rik i Texas, och göra det till en berät­telse som ger läsarna en empatisk upplevelse.
Här lig­ger också det stora ans­varet på reportern. Lit­terära grepp och estetiska övervä­gan­den kan aldrig ha företräde över det jour­nal­is­tiska sanningskravet.

MEN DET BEHÖVER inte betyda att dessa står i kon­flikt med varan­dra. Hur ska man då göra om man vill ha flyt i his­to­rien utan väg­bu­lor i form av källre­dogörelser?
Man kan ha en redak­tionell kom­men­tar intill som talar om vad innehål­let byg­ger på. Eller tilläg­gs­de­lar på webben.
Och var­för skulle inte en tid­ning kunna använda sig av fot­noter ibland? Till exem­pel i som­liga grä­vande reportage som kräver en lång redogörelse med mängder av fakta kanske det skulle passa med en not­sam­ling i slutet. Fot­noterna ger sto­ryn mer trans­parens och byg­ger tro­värdighet och auk­toritet.
Allt berät­tande hand­lar om tro­värdighet. Ibland kan man acceptera en berät­telse som den är utan att behöva bry sig om alla källde­tal­jer. Man behöver inte se reportern, det kan räcka med att man vet att det finns någon där bakom draperiet. Någon som visat att det finns tro­värdighet bakom orden.
Med rätt känsla kan reportern visa att berät­telsen är rel­e­vant och sann utan att dämpa läsarens inlevelse i sto­ryn.
Jag har hit­tat ordet opak i mitt gamla tum­made syn­onymlexikon från 1979. Tex­ten ska vara opakisk, lite svagt ljus och mjölkig, där man kan man se ljuset skina igenom.
Det kan kort sagt räcka med lite opak i tex­ten.
För övrigt byg­ger detta inlägg på Jo Bech-Karlsens bok Åpen eller skjult, Roy Peter Clarks nyli­gen pub­licer­ade blog­gin­lägg samt en del egna fun­deringar.
Det blev inget avk­lin­gande vack­ert slut. Men en gan­ska god transparens.