SPRÅKBRÅK: Tidningarnas rabattkrig

Rabatthys­teri.

DET VERKAR RÅDA rena paniken bland de stora mor­gon­tid­ningarna. Man ful­lkom­ligt överöses med lockande prenu­mer­a­tionser­b­ju­dan­den. Tala om köparens mark­nad.
Vi har just nu en gratismå­nad med GP. Eller var det två? Den fort­sät­ter att komma. Sedan tidi­gare har vi även SvD på hel­gen i en löpande tremå­nader­sprenu­mer­a­tion.
Härom dagen fick vi en räkn­ing på  703 kro­nor för nästa period. Sam­tidigt dim­per det ner tre (!) olika erb­ju­dan­den, samtliga 7-dagars pap­per och dig­i­talt:
* Gratis i en månad.
* 5 veckor för 50 kro­nor.
* 10 veckor för 299 kro­nor.
Dessu­tom ringer en tele­fon­försäl­jare och erb­juder 10 hel­ger för 399 kro­nor (i ett av pos­tut­s­kicken kostar 10 hel­ger 199 kro­nor!).
Kan detta vara annat än panikåt­gärder för att fånga in läsare? Vem beta­lar en helår­sprenu­mer­a­tion på Sven­skan? Det finns lik­som ingen anled­ning.
Givetvis sa jag genast upp den löpande hel­gprenu­mer­a­tio­nen. Byter ut räknin­gen på 703 kro­nor mot en 7-dagarstidning i en månad för 0 kro­nor i den fasta förviss­nin­gen om att efter den månaden kom­mer nya lockande erb­ju­dan­den.
Om man som oss kan tänka sig att växla mel­lan SvD, DN och GP är det bara att sitta och vänta.
En annan tele­fon­försäl­jare erb­jöd DN i ett halvår: “Kostar bara 272 kro­nor”. Det visade sig förstås vara i månaden när man frå­gade när­mare.
En ordi­narie DN-prenumeration ett halvår kostar på hem­si­dan 3.273 kro­nor, 545 per månad. Men när jag ringer kundtjänst och frå­gar får jag genast en rabatt på 25 pro­cent (819 kro­nor bil­li­gare), alltså 409 kr/mån.
Dessu­tom kom ett erb­ju­dande på posten om DN i en månad för 99 kro­nor (ordi­narie pris anges till 592 kr — var de nu fått den siffran ifrån, den borde vara lägre). Man kan också få DN dig­i­talt i tre månader för 99 kro­nor. SvD erb­juder tio veckor för samma pris.
Det vore intres­sant att veta hur stor del av upplagorna som är “luft”, som man sa förr om rabat­ter­ade prenu­mer­a­tioner.
Erb­ju­dan­den haglar och tid­ningsläsarna behöver bara sitta och avvakta. Just nu vän­tar vi på att GP ringer upp, för det gör de snart. Pap­per­stid­nin­gen har aldrig varit billigare.

SPRÅKBRÅK: Journalistiska förhörsmetoder

NÄR EN REPORTER ska ställa någon till svars blir det inte säl­lan ren kon­fronta­tion. En kom­mu­nika­tion­skol­li­sion. Den grundläg­gande frå­gan glöms ofta bort: var­för ställer vi frå­gor?
Jo, för att få svar. För att få infor­ma­tion. Vi vill veta hur det lig­ger till. Då är inte kon­fronta­tion alltid den bästa meto­den.
Jag tänkte på det i hel­gen när jag läste Anna Bod­ins (bilder av Nick­las Thegerström) inter­vjuer i DN med tre poliser som varit förhörsledare i upp­märk­sam­made erkän­nan­den: Jackie Ark­löw, Göran Lind­berg och Fabian Bengtssons kid­nap­pare.
Det finns många likheter mel­lan polisens förhör och våra inter­vjuer. Men förstås också stora olikheter. Polisen kan själv bestämma när förhöret ska hål­las, vi måste ofta över­tala. Men sit­u­a­tio­nens psykologi är likar­tad.
Respekt och förtroende var DN-polisernas gemen­samma nämnare för att få ut så mycket infor­ma­tion som möjligt av förhören.
Ing-Marie Häg­glund (Ark­löw) poängterar att hon först och främst är där för att lyssna på den mis­stänk­tes his­to­ria. Och är tydlig med att hon aldrig tar emot infor­ma­tion under bor­det
Det talas i inter­vjuerna också om att fördöma brott men aldrig fördöma män­niskan som har begått det. Något man kan fun­dera på som jour­nal­ist också. Det är inte alltid vi låter fakta tala för sig själva, vi vill gärna på ett över­ty­dligt vis även tala om hur skurkak­tig skurken är. Och glöm­mer den gyl­lene regel: det är inte reportern som ska bli för­ban­nad, det är läsaren/tittaren.
I tv vill man, inte helt förvå­nande, ha bra tv. Reporterteamet som står i en recep­tion och kräver att få tala med chefen men blir utkörda har näs­tan blivit en genre i sig.
Och om nu till även­tyrs chefen ställer upp kas­tas frå­gorna som piskrapp i ansik­tet och om de önskade svaren ute­blir kas­tas samma frå­gor fram igen och igen. Alter­na­tivet i en sådan sit­u­a­tion är att ställa frå­gorna på ett annat sätt, att backa och tänka om.
Det har hänt mer än en gång att jag tänkt så här: den reportern ville inte ha någon infor­ma­tion, den reportern ville bara ha “bra tv”. Detta kan också gälla skri­vande repor­trar.
Förhopp­n­ingsvis är mak­thavaren vid det laget redan avk­lädd genom gedi­gen research och fakta. “Tuffa” frå­gor tillför oftast inte mycket i sak. De är dessu­tom lätta att slin­gra sig förbi.
Lam­pan i ansik­tet är ett sätt. Det finns också andra.