GRÄVGRUPPER I ALL ära men vilken nyhet­sredak­tion blir först med en sto­ry­grupp? Vilken dagstid­ning blir först med att inse kraften i den berät­tande jour­nal­is­tiken, även i det dagliga nyhet­sar­betet?
Många har sedan länge insett att en tid­ning behöver någonting mer än den torra, lidelse­fria rösten i nyhet­sar­tik­lar — en text som alla utbil­dade jour­nal­is­ter kan skriva med ryg­graden. Den andra rösten får ofta den växande skaran av krönikör stå för.
Men den rösten borde också få plats i nyhet­s­tex­terna. Det är en röst som kom­mer när­mare läsarna (som inte talar till varan­dra i den tonen nyhet­s­tex­ten förmed­lar). Hur en nyhet­s­text ska skri­vas är för­bun­den med ett snävt regelverk men utrym­met medger ändå något mer. Det finns plats för en röst som är både auk­tori­ta­tiv och med­kän­nande.
Det hand­lar om att ge utrymme för en, två, tre eller flera doku­menterat väl­skri­vande repor­trar som kan ge his­to­ri­erna bakom rubrik­erna, bakom siffrorna, bakom besluten.
Nyhet­s­tex­ter ger bara ytan. Analyser? Ja, de ger djup men där finns för det mesta inga män­niskor. Krönikor? Ja, de ger känslor och andra per­spek­tiv men de som skriver dem är ofta inte med när det hän­der. Allt för många krönikörer sit­ter på kam­maren och skriver när de borde vara ute till­sam­mans med nyhet­sre­por­trarna.
Att skriva berät­tande reportage är förstås inget nytt, gen­ren är lika gam­mal som tid­ningarna. Okej då, ännu äldre: häll­rist­ningarna, bibeln, run­ste­narna.
Och det har alltid fun­nits repor­trar som har en för­måga att se his­to­rier som andra inte ser. De som prata med främ­lin­gar, läser anslagstavlor, äter lunch ensamma (för att kunna tju­vlyssna), ser kon­flik­ter innan de hun­nit inträffa, fån­gar upp­slag i sin egen vardag, hellre pratar med per­soner i närheten av vik­tiga män­niskor än de vik­tiga män­nisko­rna själva, inser att bakom varje beslut finns en förhis­to­ria, frå­gar sig vem som gör smut­sjobben ingen vill ha, läm­nar ut sitt tele­fon­num­mer.
Det nya skulle kunna vara att öppet deklar­era att nu ska vi satsa på den här typen av jour­nal­is­tik. Vi ska­par en grupp som får till uppgift att ge läsarna, just det: läs­ning.
Jag är med­veten om att det finns ett stort hin­der för berät­tande nyhet­sjour­nal­is­tik: redak­tion­sled­ningar som inte har förståelsen för berät­tandets stora dynamik och dess påverkan på tid­nin­gens läsare. De har troligtvis inte ens ett hum om vad berät­tande jour­nal­is­tik är för något efter­som de mest sysslar med ekonomi, upplagor och webb­sta­tis­tik.
Men hallå! Om jag avs­lö­jar att ni fak­tiskt kan kop­pla ihop alla dessa ämnen med berät­tande jour­nal­is­tik så borde ni förstå.
Läsare kallas så där­för att de läser och de vill ha läs­ning och med läs­ning menar jag förd­ju­pande blod­fyllda verk­lighetsskildringar om män­niskor som läsarna själva kan iden­ti­fiera sig med. His­to­rier där andra än de van­liga mak­t­män­nisko­rna kom­mer till tals.
Och om tid­nin­gen sat­sar på detta mate­r­ial kom­mer uppla­gan att höjas och ekonomin att bli bät­tre. Detta kan jag givetvis inte bevisa men, tro mig, ni har inte råd att chansa genom att avstå.
Och tänk vilka fan­tastiska möj­ligheter det finns för berät­tande reportage på webben! Föru­tom tex­ten: bild­spel, grafik, musik…
Fil­maren Ste­fan Jarl har en led­stjärna för sitt arbete: “I första hand ge röst åt dem som ingen har, att skil­dra verk­ligheten utan skyg­glap­par, krossa van­föreställ­ningar och för­do­mar, förhin­dra myter och desin­for­ma­tion, och med­verka till förän­dring.“
Honom skulle jag vilja ha som redak­tion­schef.
Fort­sät­tning föl­jer. Läs även: här.