Att skapa berättelser

UTTRYCKET ”berät­tande jour­nal­is­tik” används allt oftare. Vi ska skapa berät­telser för läsarna. Här hand­lar det dock inte alltid om text, mer om att berätta med grafik och bilder. Det är som att det inte slagit pol­i­cy­makarna på redak­tion­erna att det fak­tiskt också går att berätta med ord.
Det ena utes­luter inte det andra, men för mig som skri­vande jour­nal­ist är det naturligtvis tex­ten jag tänker på. Nar­ra­tive writ­ing har länge varit ett stort ämne inom amerikansk press och det har skriv­its åtskil­liga hyll­me­ter i ämnet.
Om vi nu ändå slår ett slag för den berät­tande tex­ten är det två saker som man bör tänka på.
1: Välj rätt his­to­ria – eller berätta his­to­rien på rätt sätt.
2: Använd rätt verk­tyg – detta ska inte bli en artikel utan något som kräver ett delvis annat sätt att arbeta på.
Ett grävjobb kanske pas­sar bät­tre att skriva i artikelform som en rak redovis­ning av de fakta man fått fram. Det kan bli spän­nande läs­ning ändå.
Eller också kan man fun­dera på om det man vill få fram kan berät­tas genom en inblandad per­son eller med hjälp av en sym­bol som kan vara motorn som dri­ver berät­telsen framåt.
Ska man skriva en berät­telse krävs att man redan från bör­jan är med­veten om att man behöver mer än hårda fakta.
Det hand­lar inte bara om vem, vad, när, var? Utan också: var­för och hur? Frå­gor som ger berät­telser.
Var­för gjorde du så? Hur kän­des det att…?
Och frå­gor som ger detal­jer till berät­telsen: Vad hade du på dig? Hände något mer sedan? Hur var vädret?
Man kan också ställa frå­gor till sin reportageidé: Vad är det över­gri­pande temat? Vad är den under­lig­gande, större berät­telsen? Vad är prob­lemet? Vem är huvud­per­so­nen? Vilka är nyck­elscenerna?
Man behöver inte vara en Hem­ing­way för att skriva reportage. Kom ihåg: Reportaget är en arbetsmetod.

Seminarium om berättande journalistik

DE DRAMATISKA land­skapen i Norge anses ibland vara orsaken till det lilla lan­dets stora lit­ter­atur. Utsik­ten från trap­pan till Jon­sereds her­rgård ut mot sjön Aspen med de höga bergsklip­porna på ena sidan, lik­nar en norsk fjord.
Miljön är lad­dad med skildringar från his­to­rien. Men också från idag. Där­för var plat­sen för tis­da­gens sem­i­nar­ium om den berät­tande jour­nal­is­tikens häl­sotill­stånd väl vald.
Jon­sereds her­rgård är uni­ver­sitetets möte­s­plats för tankeut­byte och här utbyttes tankar kring reportagets ställ­ning i dagens minst sagt förän­derliga medievärld.
“Berät­telser” är dagens mod­e­ord. Poli­tiker har sin berät­telse om till­stån­det i lan­det. Reklam­makarna skriver spän­nande berät­telser om varumärken. Till och med hotell och restau­ranger ska ge sina gäster en berät­telse. Men det har förstås fun­nits län­gre inom jour­nal­is­tiken.
Den som myn­tade begrep­pet på sven­ska, mediepro­filen Sören Lars­son, fanns på plats med sin bok Berät­tande jour­nal­is­tik från 1994 i port­föl­jen.
Kristina Lund­gren, docent i jour­nal­is­tik på Södertörns högskola, inledde med att bät­tra på den his­to­rielöshet kring det berät­tande reportaget som finns. Sverige har många goda företrä­dare inom gen­ren. Hon har själv skrivit en avhan­dling om en av dem, Bang.
Framgångssagan dog när tv kom. Man kan väl ändå säga att gen­ren har repat sig.
Det talas mycket om pap­per­stid­nin­gens död, menar Kristina Lund­gren, men det kanske hand­lar om själva jour­nal­is­tikens över­lev­nad.
Marie Bran­ner är en av lan­dets främ­sta reportageskriben­ter, vinnare av stora jour­nal­ist­priset och lärare på JMG. Hon kände att det hände något kring 2005.
– Vi ham­nade i livsstil­sträs­ket! Allt skulle bara handla om njut­ning och det blev allt svårare att sälja in van­liga reportage.
Så vände det plöt­sligt igen och alla skulle ha per­son­porträtt. I dag frå­gas det efter berät­telser som kom­mer när­mare.
Denna förän­dring bekräf­tades av Tobias Reg­nell, vd och för­lagsredak­tör på Filter och Off­side, som avs­lö­jade var­för de fick sådana framgån­gar med sina reportagetid­ningar redan från bör­jan.
När de star­tade var de helt enkelt ensamma på plan. Denna sit­u­a­tion varade fram till 2010, då det skedde en snabb omställ­ning. Berät­telser och analyser fick allt större plats i pap­per­stid­ningarna. De sågs som pap­perets chans att spela en roll i framti­den.
Där­för finns det också anled­ning att se ljust på det berät­tande reportagets ställ­ning, vilket var den van­li­gaste menin­gen bland sem­i­nar­iedelt­a­garna.
En lite dys­trare spå­dom var att det kanske blir så att dags­pressen delas upp i kvalitet­s­press med begrän­sade upplagor och pop­ulär­press, där den förra har berät­tande reportage men inte den senare.
Diskus­sio­nen som följde hand­lade mycket om utbild­ning. JMG:s nyhets­drillande borde ha mer plats för kon­sten att berätta. Det finns också en okun­skap på redak­tion­erna och från­varo av mod, sas det.
Kanske borde en utbild­ningsin­sats genom­föras för cheferna på redak­tion­erna också. Där sak­nas det idag mycken kun­skap om vad berät­tande tekniker och vad reportage­for­men kräver.
Syn­punk­ten fram­fördes även att unga jour­nal­is­ter inte hin­ner mogna som skriben­ter när de stres­sar runt på kort­tidsvikariat.
Det talades även mycket om vad berät­tande jour­nal­is­tik är. Nar­ra­tive writ­ing kallas det i anglosaxiska län­der, medan man i Europa talar om lit­ter­ary jour­nal­ism.
Reportageskri­vande kräver både talang och metod. Gen­ren lånar grepp från skön­lit­ter­a­turen och det är mycket som är konkret som att skriva i scener, dialoger, berät­tande detal­jer och med en genomtänkt dra­maturgi.
Dagens snabba nyheter är för det mesta halva his­to­rier, om ens det. De beskriver vad som hänt men inte vad som ledde fram till hän­delsen. Detta är något som Fil­ter tar fasta på i sina reportage.
Den per­son­liga rösten är en vik­tig ingre­di­ens i allt reportageskri­vande. Sedan kan man orda rätt länge om hur man ska definiera just berät­tande jour­nal­is­tik.
Själv bidrog jag till förvir­relsen med att ref­er­era medieforskaren Jo Bech Karlsens kri­tik mot den amerikan­ska “nar­ra­tive writ­ing” som han menar ofta är mer skön­lit­ter­atur än jour­nal­is­tik. Jag kom­mer senare att skriva mer här om Jo Bech Karlsens fjord­djupa  granskn­ing.
Han är från Norge.

Storygrupp — exempel från USA

ATT STARTA EN sto­ry­grupp som arbe­tar med berät­tande jour­nal­is­tik på en nyhet­sredak­tion kan vara en sat­sning med trum­peter och flag­gor. Men det kan också börja med en beslut­sam och hän­given reporter med stöd i en välvil­ligt inställd deskredak­tör som kan fixa plats i spal­terna.
Sedan sparas alla läsar­reak­tioner, mail, tele­fon­sam­tal för att visa redak­tion­sled­nin­gen vilken effekt det berät­tande reportaget kan ha.
De flesta nyhet­sredak­tioner sak­nar en man­ual för berät­tande jour­nal­is­tik. Man kallar allt­ing “en bra story” oavsett om det innefat­tar rik­tiga berät­tande ele­ment. Mer om det här.
Fil­mare förstår det och det är mer utveck­lat inom eter­me­dierna. Det behöver också komma till tid­ningar­nas nyhets­deskar.
Man kan jobba på många olika sätt. Här är några exem­pel från USA som jag häm­tat från boken Telling True Sto­ries.
I tid­nin­gen Pitts­burg Post-Gazette sam­lades sex repor­trar och fotografer i ett dunkelt mötes­rum. De var trötta på att alltid klaga på hur dåligt allt var och ville i stäl­let försöka göra något åt det. Där­för bil­dade de i största hem­lighet “The sub­ver­sive sto­ry­tellers”. Ingen deskredak­tör bjöds in till deras möten efter­som de ville ha en öppen diskus­sion utan att någon sa “Bra idé Bob! Kan du ha den klar till i över­mor­gon?“
Det blev mycket prat men inget gjort. Det var ändå en deskredak­tör som till sist satte fart på grup­pen: “Hey Bob! Den nya base­bal­lare­nan invigs till hel­gen, kan inte du och den där grup­pen du har bevaka det”.
Det var ingen vän­lig invi­ta­tion, men de tog chansen. Sju repor­trar och fyra fotografer gjorde en annor­lunda berät­telse från läk­taren, pla­nen och bakom kulis­serna, väl­skrivet, annor­lunda bilder och ett starkt samar­bete med desken.

Lite mer trum­petande var det när Vir­gin­ian Pilot i Nor­folk star­tade ett “Nar­ra­tive team” som skrev för alla avdel­ningar, nyheter, ekonomi och sport. Den skulle inte bara bidra med goda his­to­rier till läsarna utan också bli ett gott exem­pel för resten av redak­tio­nen.
Teamet jagade kon­stant bra sto­ries, både kortare och län­gre, och blev ett litet lab­o­ra­to­rium för berät­tande jour­nal­is­tik. Medlem­marna träf­fades en gång i veckan och diskuter­ade sina egna reportage och stud­er­ade goda exem­pel från andra tid­ningar. Alla ville ha så mycket kon­struk­tiv kri­tik som möjligt. De hjälpte varan­dra att bli bät­tre, använda mer dia­log och för­bät­tra researchen ute på plats. De blev bra på att känna vad som funkade och inte funkade.
De job­bade med nyheter, även direkt vid stora hän­delser, break­ing news. När orka­nen Isabel i sep­tem­ber 2003 slog till mot Vir­ginias kust utsågs en reporter ur teamet som huvud­skribent, den som satte ihop storm­sto­ryn, det behövdes någon som kunde berätta den bra.
Detta att flera repor­trar gör research men en, säger en, tar ans­var för skri­van­det är något som borde prak­tis­eras oftare. Så kan berät­tande jour­nal­is­tik ska­pas på en redak­tion även om det bara finns en enda berät­tande reporter.

Stora tid­ningar kan ha större pro­jekt. Efter att en redak­tion­schef på Chicago Tri­bune hade haft en job­big fly­gresa kom idén upp att göra “A day in the life of the air travel sys­tem”.
64 (!) repor­trar och fotografer engager­ades. En grundlig research gjordes innan och varje reporter fick ett speciellt upp­drag under dagen med nog­granna instruk­tioner vad de skulle leta efter.
Efter­som det var första gån­gen för flera att jobba på ett nytt sätt var det vik­tigt att de förstod att de inte skulle göra ett van­ligt nyhet­sknäck. Målet var inte tio prat­mi­nus från tio olika per­soner. Det hand­lade inte om någon enkätjour­nal­is­tik utan om kvalitet och förd­jup­n­ing. Det var okej att bara prata med en enda per­son, så länge som det var rätt per­son. Stanna på plats, även om inget verkar hända och för­lita dig på att om du tar nog­granna anteck­ningar, får du också bra mate­r­ial.
En lead­writer sam­lade in allt mate­r­ial och skrev sto­ryn. Kopior skick­ades ut till alla inblandade för syn­punk­ter innan slutver­sio­nen skrevs. Cirka 15 pro­cent av allt mate­r­ial kom i tid­nin­gen.
Fort­sät­tning föl­jer. Läs även föregående bloggpost.

Efter grävgruppen: storygruppen

GRÄVGRUPPER I ALL ära men vilken nyhet­sredak­tion blir först med en sto­ry­grupp? Vilken dagstid­ning blir först med att inse kraften i den berät­tande jour­nal­is­tiken, även i det dagliga nyhet­sar­betet?
Många har sedan länge insett att en tid­ning behöver någonting mer än den torra, lidelse­fria rösten i nyhet­sar­tik­lar — en text som alla utbil­dade jour­nal­is­ter kan skriva med ryg­graden. Den andra rösten får ofta den växande skaran av krönikör stå för.
Men den rösten borde också få plats i nyhet­s­tex­terna. Det är en röst som kom­mer när­mare läsarna (som inte talar till varan­dra i den tonen nyhet­s­tex­ten förmed­lar). Hur en nyhet­s­text ska skri­vas är för­bun­den med ett snävt regelverk men utrym­met medger ändå något mer. Det finns plats för en röst som är både auk­tori­ta­tiv och med­kän­nande.
Det hand­lar om att ge utrymme för en, två, tre eller flera doku­menterat väl­skri­vande repor­trar som kan ge his­to­ri­erna bakom rubrik­erna, bakom siffrorna, bakom besluten.
Nyhet­s­tex­ter ger bara ytan. Analyser? Ja, de ger djup men där finns för det mesta inga män­niskor. Krönikor? Ja, de ger känslor och andra per­spek­tiv men de som skriver dem är ofta inte med när det hän­der. Allt för många krönikörer sit­ter på kam­maren och skriver när de borde vara ute till­sam­mans med nyhet­sre­por­trarna.
Att skriva berät­tande reportage är förstås inget nytt, gen­ren är lika gam­mal som tid­ningarna. Okej då, ännu äldre: häll­rist­ningarna, bibeln, run­ste­narna.
Och det har alltid fun­nits repor­trar som har en för­måga att se his­to­rier som andra inte ser. De som prata med främ­lin­gar, läser anslagstavlor, äter lunch ensamma (för att kunna tju­vlyssna), ser kon­flik­ter innan de hun­nit inträffa, fån­gar upp­slag i sin egen vardag, hellre pratar med per­soner i närheten av vik­tiga män­niskor än de vik­tiga män­nisko­rna själva, inser att bakom varje beslut finns en förhis­to­ria, frå­gar sig vem som gör smut­sjobben ingen vill ha, läm­nar ut sitt tele­fon­num­mer.
Det nya skulle kunna vara att öppet deklar­era att nu ska vi satsa på den här typen av jour­nal­is­tik. Vi ska­par en grupp som får till uppgift att ge läsarna, just det: läs­ning.
Jag är med­veten om att det finns ett stort hin­der för berät­tande nyhet­sjour­nal­is­tik: redak­tion­sled­ningar som inte har förståelsen för berät­tandets stora dynamik och dess påverkan på tid­nin­gens läsare. De har troligtvis inte ens ett hum om vad berät­tande jour­nal­is­tik är för något efter­som de mest sysslar med ekonomi, upplagor och webb­sta­tis­tik.
Men hallå! Om jag avs­lö­jar att ni fak­tiskt kan kop­pla ihop alla dessa ämnen med berät­tande jour­nal­is­tik så borde ni förstå.
Läsare kallas så där­för att de läser och de vill ha läs­ning och med läs­ning menar jag förd­ju­pande blod­fyllda verk­lighetsskildringar om män­niskor som läsarna själva kan iden­ti­fiera sig med. His­to­rier där andra än de van­liga mak­t­män­nisko­rna kom­mer till tals.
Och om tid­nin­gen sat­sar på detta mate­r­ial kom­mer uppla­gan att höjas och ekonomin att bli bät­tre. Detta kan jag givetvis inte bevisa men, tro mig, ni har inte råd att chansa genom att avstå.
Och tänk vilka fan­tastiska möj­ligheter det finns för berät­tande reportage på webben! Föru­tom tex­ten: bild­spel, grafik, musik…
Fil­maren Ste­fan Jarl har en led­stjärna för sitt arbete: “I första hand ge röst åt dem som ingen har, att skil­dra verk­ligheten utan skyg­glap­par, krossa van­föreställ­ningar och för­do­mar, förhin­dra myter och desin­for­ma­tion, och med­verka till förän­dring.“
Honom skulle jag vilja ha som redak­tion­schef.
Fort­sät­tning föl­jer. Läs även: här.