GRÄVGRUPPER I ALL ära men vilken nyhetsredaktion blir först med en storygrupp? Vilken dagstidning blir först med att inse kraften i den berättande journalistiken, även i det dagliga nyhetsarbetet?
Många har sedan länge insett att en tidning behöver någonting mer än den torra, lidelsefria rösten i nyhetsartiklar — en text som alla utbildade journalister kan skriva med ryggraden. Den andra rösten får ofta den växande skaran av krönikör stå för.
Men den rösten borde också få plats i nyhetstexterna. Det är en röst som kommer närmare läsarna (som inte talar till varandra i den tonen nyhetstexten förmedlar). Hur en nyhetstext ska skrivas är förbunden med ett snävt regelverk men utrymmet medger ändå något mer. Det finns plats för en röst som är både auktoritativ och medkännande.
Det handlar om att ge utrymme för en, två, tre eller flera dokumenterat välskrivande reportrar som kan ge historierna bakom rubrikerna, bakom siffrorna, bakom besluten.
Nyhetstexter ger bara ytan. Analyser? Ja, de ger djup men där finns för det mesta inga människor. Krönikor? Ja, de ger känslor och andra perspektiv men de som skriver dem är ofta inte med när det händer. Allt för många krönikörer sitter på kammaren och skriver när de borde vara ute tillsammans med nyhetsreportrarna.
Att skriva berättande reportage är förstås inget nytt, genren är lika gammal som tidningarna. Okej då, ännu äldre: hällristningarna, bibeln, runstenarna.
Och det har alltid funnits reportrar som har en förmåga att se historier som andra inte ser. De som prata med främlingar, läser anslagstavlor, äter lunch ensamma (för att kunna tjuvlyssna), ser konflikter innan de hunnit inträffa, fångar uppslag i sin egen vardag, hellre pratar med personer i närheten av viktiga människor än de viktiga människorna själva, inser att bakom varje beslut finns en förhistoria, frågar sig vem som gör smutsjobben ingen vill ha, lämnar ut sitt telefonnummer.
Det nya skulle kunna vara att öppet deklarera att nu ska vi satsa på den här typen av journalistik. Vi skapar en grupp som får till uppgift att ge läsarna, just det: läsning.
Jag är medveten om att det finns ett stort hinder för berättande nyhetsjournalistik: redaktionsledningar som inte har förståelsen för berättandets stora dynamik och dess påverkan på tidningens läsare. De har troligtvis inte ens ett hum om vad berättande journalistik är för något eftersom de mest sysslar med ekonomi, upplagor och webbstatistik.
Men hallå! Om jag avslöjar att ni faktiskt kan koppla ihop alla dessa ämnen med berättande journalistik så borde ni förstå.
Läsare kallas så därför att de läser och de vill ha läsning och med läsning menar jag fördjupande blodfyllda verklighetsskildringar om människor som läsarna själva kan identifiera sig med. Historier där andra än de vanliga maktmänniskorna kommer till tals.
Och om tidningen satsar på detta material kommer upplagan att höjas och ekonomin att bli bättre. Detta kan jag givetvis inte bevisa men, tro mig, ni har inte råd att chansa genom att avstå.
Och tänk vilka fantastiska möjligheter det finns för berättande reportage på webben! Förutom texten: bildspel, grafik, musik…
Filmaren Stefan Jarl har en ledstjärna för sitt arbete: “I första hand ge röst åt dem som ingen har, att skildra verkligheten utan skygglappar, krossa vanföreställningar och fördomar, förhindra myter och desinformation, och medverka till förändring.“
Honom skulle jag vilja ha som redaktionschef.
Fortsättning följer. Läs även: här.
Category Archives: Reportage
Skriv inte, berätta!
EN AV MINA TANKAR kring det dagliga reporterarbetet är att genren nyhetsartikel kan förädlas genom genren reportaget. Det går att höja kvalitén och läsvärdet på nyhetstexter om man lånar vissa grepp från reportaget.
Eller löpa linan ut och i stället för en rapporterande artikel skriva en berättande text. Det sägs ofta att man på webben har snabba, korta nyheter och att läsaren i papperstidningen ska få sammanhang, bakgrund, grafik och analyser. Lägg till: och berättande journalistik.
Förr i tiden kunde följande repliker växlas på en tidningsredaktion:
– Hur långt ska jag skriva?
– Skriv så långt du vill, det här är läsning.
Detta långt före någon hört talas om berättande journalistik. Vissa nyheter ansågs helt enkelt så spännande och angelägna att läsarna skulle sluka dem.
Somliga reportrar har kunskapen, erfarenheten och skickligheten att skriva med närvaro och dramaturgi även vid tidspress.
För att nå dit finns det vissa verktyg man kan lägga till i sin yrkesarsenal. De ska inte läggas i någon verktygslåda, möjligen kan man ta fram en hammare för de ska bankas in i bakhuvudet. Där ska de finnas ständigt närvarande vid varje jobb.
Här är något att tänka på.
- Identifiera vilka nyhetshistorier som ”är läsning”. Fråga inte bara ”Vad är nyheten?” utan också ”Vad är storyn?”
- Fullt spjäll i anteckningsblocket. Kasta nätet brett. Fånga in så mycket som möjligt. Skriv, spela in, fotografera. Notera vad du ser, hur det låter, vad det luktar eller doftar. Gör detta till en vana, autopiloten ska gå på varje gång du är på plats.
- Att göra research för reportage betyder att man måste vara uppmärksam på berättande element: scener, dialog, detaljer, miljöer. Inte bara personers ålder utan också vilka kläder de har, hur de rör sig, hur de pratar. Lämna redaktionen så ofta som möjligt, det är där ute som historierna finns.
- Var inte där alla andra är, sök dig mot periferin. När hela drevet står samlat på mordplatsen, titta dig omkring. Mannen där borta på balkongen kanske har något att berätta.
När den dräpte lille pojken Bobby skulle begravas, var massmedierna utestängda men vi fick komma in i kyrkan alldeles innan. De flesta stod i kyrksalen, jag sökte mig till de inre regionerna och hittade en liten samlingssal med kristna barnböcker. Jag visste att Bobby varit där och fick mitt slut. - Hitta det specifika och låt det styra frågorna. Konkreta frågor engagerar källorna, följ sedan upp med vad de tycker eller känner.
- Beskriv personer. I de flesta nyhetstexter är människor mest ett namn, en titel och en ålder. Men en person kan skissas upp med några enkla penseldrag.
Försök att fånga fysiska detaljer om alla du intervjuar, summera det övergripande intrycket: nervös, auktoritär, reserverad — och försök att hitta något i beteendet som kan illustrera detta. Skriv inte att mannen var nervös, skriv att han plockade sig på näsan hela tiden eller att kaffekoppen skallrade mot fatet.
Så här skriver Kristian Wedel i GP: ”Servitrisen var mörk och söt, med något charmerande kvicksilverlikt i rörelserna. Hon försökte sig på tyska, hon gav sig ut på långa smala spångar av tyska bisatser.” - Gör samma med scener. Identifiera en scens kännetecknen: tid, plats, händelser och dialog.
- Skriv inte, berätta! Glöm nyhetsartikelns omvända pyramid med det viktigaste först följt av en fallande skala med allt mer ointressanta uppgifter. Tänk: Start – Mitt – Slut. Som att gå ut med hunden. Sätt kopplet på läsaren i början, dra iväg på en tur och se till att det under färden då och då dyker upp intressanta luktspår, avsluta med en godisbelöning.
Eller som den amerikanske mästaren i narrative writing, Chip Scanlan säger: “Skriv ett slut som dröjer kvar i läsarens huvud, likt ljudvågorna från en gong-gong.”
Försök att få med dessa element i ditt dagliga arbete för ett mer berättande skrivsätt. Öva upp skickligheten, inte minst i researcharbetet men också i sättet att skriva och strukturera en text.
Skriver man för morgondagens tidning, nära deadline kanske det inte finns möjlighet att skriva en fulländad berättelse, men ju bättre berättarvanor du har i bakhuvudet desto större chans har du att skriva en story som fängslar läsaren — och får denne att komma ihåg dig!