Låt det bli dåligt

Skriver dåligt.

EN REPORTER med skrivkramp är det synd om. För det mesta skriver de flesta gan­ska snabbt, av rutin. Möjli­gen sit­ter man och sliter en stund med ingressen.
Men visst finns det tillfällen då man önskar att något hände, vad som helst, så att man slapp sitta med den här tröga his­to­rien som inte vill skriva sig.
Någon sa: ”Det finns inget som heter skrivkramp. Min farsa körde lång­tradare i fyr­tio år. Och aldrig någon­sin vak­nade han på mor­gonen och sa: Jag kan inte gå till job­bet i dag för jag har fått körkramp.”
Det finns många knep att komma igång. Ett är att bara skriva något, vad som helst. Hitta något i anteck­ningarna som man vet ska vara med någon­stans.
Det är näm­li­gen så väl ord­nat att skri­van­det inte är en envägsprocess, från hjär­nan till fin­grarna.
När man bör­jar skriva och ser orden på skär­men hän­der något. Infor­ma­tio­nen från det som växer fram på skär­men går till­baka in i hjär­nan och man får nya idéer och tankar om tex­ten som ska skri­vas.
Det är där­för för­fattare ibland säger att per­son­erna i roma­nen tar över och lever ett eget liv.
En annan bra metod för trögstar­tade är att sänka kraven. Man har kanske en bild av att detta ska bli en allde­les strå­lande text. Och inte säl­lan är det just när man har ett bra mate­r­ial som skrivkram­pen kan göra sig påmind.
Då gäller det att sänka kraven. Och då tänker jag på för­fattaren Sven Lindqvist som pratade om just detta på Gräv 98.
Så här sa han: “Så går jag till job­bet på mor­gonen och säger: Du är dålig Sven Lindqvist. Det är ditt jobb att vara dålig. Du måste vara dålig, du måste stå ut med att du är så dålig som du är. Där­för att om du inte står ut med det och skriver så här dåligt idag, så har du ingent­ing som kan bli bät­tre i mor­gon. Och ytterli­gare lite bät­tre på ons­dag. Och gudom­ligt på fredag! Försök nu att stå ut med din egen dålighet och skriv fastän det blir dåligt, för det blir det, det vet jag. Men sätt bara ner det på pap­peret allt det där dåliga du har så ska vi nog se vad vi ska göra med det en annan dag.”

NU HAR VI inte alltid en vecka på oss att skriva en text, men när man är så där plågsamt trögstar­tad kan det vara bra att skriva en första ver­sion som får bli så där rik­tigt dålig.
Själv är jag gan­ska lat till min natur. Där­för försöker jag alltid lura mig själv genom att först skriva in anteck­ningarna och kanske struk­tur­era dem lite.
Då är en stor del av tex­ten redan inskriven och det är bara resten kvar. Det är lättare att bear­beta en text än att skriva en helt ny på en blank skärm.
Alltså, tänk: ”Det här är bara ett utkast, det får vara dåligt.”

Lunch med Bert Karlsson

HITTADE ETT KLIPP från en liten reportageklas­siker. Det är Mat­tias Göranssons porträtt av Bert Karls­son, pub­licerat i Dagens Nyheter 10 okto­ber 1999. Inled­nin­gen är värd att läsa igen.
För det första är det ett bra exem­pel på det som kallas In medias res, vi kas­tas rakt in i han­dlin­gen (gam­mal beprö­vad teknik som använ­des redan i Ili­aden). Det öpp­nar reportaget med drama­tisk action och det etablerar huvud­per­so­nen direkt från bör­jan.
För det andra är det ett bra exem­pel på hur man beskriver en per­son utifrån vad denne gör och hur per­so­nen talar. Görans­son beskriver inte med egna ord vilken slags per­son Bert Karls­son är, denne gör det så bra på egen hand.
En tredje sak är detal­jerna som ger bilder. Spät­tan och den kokta pota­tisen och han “håller kvar” servitören med blicken. “Vif­tar” med kvit­tot. Och senare ord som “fli­nande” och “hug­ger av”.
Vad jag fun­derar på är om Görans­son hade band­spelare eller om han anteck­nar som en blixt — eller om han har ett särskilt gott minne.
Läs och njut!

BERT KARLSSON tar emot tall­riken med spätta och kokt potatis, och håller kvar servitören med en upp­for­drande blick. Bert vif­tar med kvit­tot.
–  Ni kör med kvit­ton här?
Den vitk­lädde servitören – det är trots allt Skara stad­shotell, svamp­målade väg­gar och gar­diner från Tri­cia Guild – mum­lar något ohör­bart och ser lite förvir­rad ut.
– Äh, jag  bara sko­jade, säger Bert.Tack ska du ha.
Han stop­par fli­nande i sig några tug­gor, och får syn på en kvinna som tar för sig av sal­lads­byf­fén på andra sidan rum­met. Han ropar tvärs över lokalen. Hon rea­gerar inte.
–Så du är för märkvärdig för att prata med mig? gor­mar Bert. Passa dig, så jag inte slu­tar handla i dina affärer.
Kvin­nan tit­tar upp:
– För det första är jag inte märkvärdig. För det andra hand­lar du inte hos mig ändå. Det är du för snål för.
Bert Karls­son myser. Drot­tnin­gen av Kloster­gatan, som ägarin­nan till flera butiker i Skara cen­trum kallas, sät­ter sig i ett annat rum.
Bert äter ytterli­gare en bit av fisken, och fäster sen blicken på två män vid ett bord tio meter från sitt eget. De båda bär arbet­suni­form med nam­net på den största livsmedelshallen i Skara tryckt på bröstet.
– Jag var på HP:s nya låg­pris­bu­tik i går, hoj­tar Bert. De där chok­lad­pin­narna ni tar 21 spänn för, vet ni vad de kostar där?
– Nej, svarar den av män­nen som uppen­barli­gen är livsmedelshal­lens chef.
–14:90, säger Bert. Och såna där grisöron som hun­darna brukar gnaga på kostar tre spänn. Ni tar åtta nio kro­nor om inte jag minns fel.
Mathand­laren mut­trar något om ser­vicenivå och per­son­altä­thet. Bert lyssnar utan att visa allt för mycket intresse. I stäl­let säger han, något tystare.
– Per­son­alen, den har de sku­rit ner. Och gjort med­vurst av. Det blir bät­tre håll­barhet så.
Snart är lunchen över. Dags att åka till­baka till Mar­i­ann Gram­mo­fon, en bil­färd på någon kilo­me­ter bara, trots att Bert Karlssons livsverk lig­ger i utkan­ten av stan. Skara är litet.
Men på väg ut ur mat­salen hej­das Bert av ännu ett infall. Han drar med mig till ett bord där en ensam kostymk­lädd man sit­ter och äter.
– Här har du han som räk­nar mest fel i stan, säger Bert med hög röst. Det är kom­munens eko­nomichef. Det är hans fel att vi beta­lar så mycket skatt. Det lustiga är att han inte bor här själv län­gre, i stäl­let har han fly­t­tat till grannkom­munen där skat­ten är lägre.
Man­nen gör sitt bästa för att de oberörd ut, men en dar­rande vän­ster­hand avs­lö­jar honom. Han påbör­jar en lång utläg­gn­ing om resurs­fördel­ningssys­temet mel­lan de sven­ska kom­munerna och den statliga utjämn­ingspoli­tiken. Bert Karls­son hug­ger av mitt i en mening:
– Jasså, så det gör inget om jag fly­t­tar till grannkom­munen med mina skat­temiljoner då? Det ska jag komma ihåg.
Bert traskar ut i solskenet utan att ta farväl.

Mat­tias Görans­son DN 10 okt 1999

Den viktiga detaljen

MAN FÅR LÄRA sig att det är vik­tigt med detal­jer. Man skall inte skriva ”ett träd” utan vilket slags träd det är. En väldig lind, till exem­pel. Det hand­lar om att ta med sig läsaren, att ge läsaren egna bilder
En gång var jag i Ljungskile. Det var höst och fot­boll­slaget hade just gått upp i allsven­skan. Det fanns en liten restau­rang vid sta­tio­nen som hade gamla skivom­slag på väg­garna och i taket hängde en elbas. Jag satt i bilen nere vid kall­bad­huset och skrev. Ett mycket lokalt snöoväder drev rakt mot mig över kilen, vilket kanske fick min när­varokänsla att öka. Jag hade kom­mit till beskrivnin­gen av restau­rangen och elbasen i taket när det slog mig att jag inte skrivit upp vilket märke det var. Var det en Fender, en Gib­son, en Gretch, en Rick­en­backer? Det blev oer­hört vik­tigt att få veta denna detalj. Jag ringde num­mer­byrån. Ingen sva­rade på restau­rangen. Jag åkte till­baka men det var stängt och man kunde inte se in.
Okej, många läsare skulle inte veta skill­naden. Okej, endast det fåtal som frekven­ter­ade restau­rangen skulle veta om jag chansade och skrev fel. De allra flesta läsarna skulle inte bry sig. Men ändå. Skulle man börja svaja med detal­jerna, var slu­tar det då? Minns Alf Hen­rik­sons vis­dom­sord:
Tänk på att du skriver för tusenden som vet min­dre och hun­draden som vet mer.
Jag skrev elbas. Och hela tex­ten kän­des meningslös.

DET FINNS ett annat sätt att använda detal­jer. Ett mer utveck­lat sätt. Vi går nu upp en svårighets­grad. Det är näm­li­gen så att detal­jer inte är till för sin egen skull. Tex­ten blir inte bät­tre ju fler detal­jer som finns med. Det kan till och med bli tröt­tande med för mycken detaljrike­dom. Rena meningslösheter tillför säl­lan något.
Ett amerikan­skt uttryck säger vad det hand­lar om: ”Telling details”. De skall berätta något. Karak­täris­tiska detal­jer som säger något om hel­heten. Detal­jerna skall säga något om plat­sen, per­so­nen, ögonblicket.
Min tidi­gare kol­lega Mar­gareta William-Olsson skrev ett reportage om en kvinna som blev trans­planterad med sex nya organ.
Hon träf­far henne på sjukhuset en dryg månad efter oper­a­tio­nen och skriver i första sty­cket: ”Foten som sticker fram under fil­ten har nymålade röda naglar.”
M W-O upp­märk­sam­mar detal­jen som blir en sym­bol för livet. Reportaget slu­tar för övrig med att kvin­nan planerar en hus­vagnsse­mes­ter till som­maren: ”…säger hon, och vif­tar med de röd­målade tånaglarna.”
Detta är att använda detal­jer som sym­boler. De kan föra berät­telsen framåt, de kan säga något större. Det lilla förk­larar det stora.
För att kunna använda detal­jer måste man vara upp­märk­sam och anteckna mycket. Det mesta används inte, men ibland hit­tar man det där vik­tiga guld­ko­r­net som lyfter berättelsen.