IBLAND NÄR JAG är ute och talar om skrivande brukar jag göra en närvarokontroll. Det handlar här inte om att skicka runt en namnlista. Nej, jag har läst åhörarnas texter och tagit reda på om det finns någon närvaro i dem.
Ser man i texten att reportern varit på plats? Allt för ofta märks inte det. Reportern kunde lika gärna suttit på redaktionen och gjort research. Varför ge sig ut i verkligheten om man inte rapporterar om den?
Närvaro är bara en ingrediens i reporterjobbet, men en viktig. “Ta läsaren till platsen”, heter det.
Men det är inte helt okomplicerat. Som Magnus Eriksson skrev en gång i SvD: “…tafatta försök att skapa journalistisk närvaro: beskriv något på platsen i pseudoimpressionistiska termer, så att läsaren fattar att du varit där, strunt samma om det tillför något av värde…“
Att visa läsaren att vi varit där. När vi ändå pallrat oss ut kan vi lika gärna tala om det också. Detta är den lägsta ambitionsnivån när det gäller närvaro.
Det finns förstås en högre. Med den vill man ge en extra dimension i texten, göra den mer levande.
En tidningstext ska inte bara informera, den ska övertyga också. Till de skriftliga och muntliga källorna kommer en till: reportern själv.
Och det ska helst vara en reporter som inte bara rabblar detaljer och intryck i största allmänhet, utan en som använder det hen sett eller hört på ett medvetet sätt.
Det kräver ett inslag av reportageteknik i researcharbetet. Att anteckna detaljer, fråga för att få berättelser, tänka i scener och att ta tillvara det som händer just här och nu. Lyssna på vad folk säger och hur de säger det. Vara uppmärksam på miljön en händelse utspelar sig i. Ta tillvara till synes bagatellartade detaljer som kan berätta något mera.
Konsten är att väva in iakttagelserna på ett naturligt sätt i texten. Det går lättare om man tänker på att man är där inte läsaren kunde vara. Vad var det jag såg? Närvaro i betydelsen att jag själv var närvarande. Utan att lägga för stor vikt vid en egna personen. Det viktiga var inte att just jag var där (som vissa krigskorrespondenter rapporterande iförd hjälm tycks tro), det viktiga var att läsaren hade mig där.
Det kan vara närvaro i ett intervjuporträtt: “När Cecilia Bartoli talar om Salieris långa liv, och för en stund vänder åter till Salieris födelse 1750, ringer mycket oväntat en telefon i det kala rum där vi sitter. Bartoli brister ut i skratt.
– Det är han, Salieri, som ringer och säger ´nej, nej, det stämmer inte´. Hahaha.” (Ulf Johanson GP)
Att vara på plats är ovärderligt. Den som är ute får med sig ett så mycket rikare material och man får nya kontakter och får ofta med sig idéer till nya jobb. Detta vet alla.
Den reporter som är ute mycket stelnar inte. Den som sitter inne blir trött och håglös. Att vara närvarande både fysiskt och i texten är en av grundbultarna i all journalistik.
Vilka är närvarande på din redaktion?
Category Archives: 3. BYGGSTENAR
Reporterns auktoritet
KRÖNIKOR, ANALYSER och allehanda spalter med stor bildbyline är nog den stora skillnaden (plus stora bilder) om man jämför en dagstidning i dag med en för femton, tjugo år sedan.
Skribenterna lyfts fram. Det är i stort en bra utveckling (det finns förstås en del exempel på skribenter som på ett lysande sätt illustrerar ordspråket “tomma tunnor skramlar mest”).
Jag vill till och med gå ännu längre och vill se mer av skribenten även i en vanlig nyhetstext.
Det är viktigt att reportrar tar ett steg fram i texten. Det handlar inte om att reportern ska komma med egna åsikter eller börja skriva i jag-form, det handlar om att göra texten mer angelägen för läsaren.
Som läsare vill jag vara i goda händer, att det är någon person bakom texten som vill berätta något för mig. Reporterns auktoritet brukar man tala om, att vinna förtroende hos läsaren. Det gör man bäst med välunderbyggda fakta, goda exempel och bra detaljer.
Reportern kliver fram och blir lite mer synlig i texten. Vågar ta ut svängarna, blir en berättande röst, en kritisk röst, en som förklarar sammanhang och besvarar läsarens frågor, en som visar vem som ljuger, en som tar tag i taktpinnen.
Rösten bakom orden ska vara en auktoritet. Någon som tar mig med ett vänligt grepp i kragen och säger: “Kom här, jag har något viktigt att berätta för dig!“
Motsatserna finns i var sin ytterlighet. Det är reportern som inte riktigt har koll och inte behärskar ämnet och därför gömmer sig bakom pratminus och färdiga formuleringar.
I andra änden finns den auktoritäre som skriver myndigt och talar nedåt.
Nej, auktoritet bygger en bra reporter med trovärdighet. En som vågar vara vass och skarp i kanterna. Sådana reportrar borde redaktionsledningar leta efter och vårda när de väl har dem.
Knutby som ljudillustration
Hur lät skotten i Knutby?
HUR BESKRIVER MAN ljud i text? Här finns stort utrymme för kreativitet. Man kan skriva att spårvagnen gnisslar i kurvan eller att den sjunger eller skär eller klagar eller något annat.
Det kan vara ett gnirk i en båtförtöjning eller ett rrrrrrrrrr från en spinnande katt. Intressant är att läsa beskrivning av fågelläten, till exempel att en ormvråk skriker kiä-kiä eller att en nattskärra låter som en symaskin. Ibland behöver man inte ens beskriva ljudet. Om ni läser meningen: Hon ledde ut hästen på den stensatta gården, uppstår magi. Man hör hovklappret! Eller hur?
Ett intressant ljudfall uppstod under Knutby-rättegången i Uppsala tingsrätt 2004. En dag skulle rätten göra syn i mordvillan. Om ni minns påstod pastorn att han inte hörde skotten mot sin hustru trots att han låg i rummet bredvid.
En kriminalinspektör stod i mordrummet och avlossade ett skott, med en liknande revolver som barnflickan haft, ner i en hink fylld med sand.
Normalt har radio och tv alltid en fördel när det gäller ljudåtergivning. Men inte här. Det är svårt att exakt återge hur högt ett ljud uppfattas.
De skrivande reportrarna hade nu samma möjlighet att beskriva för läsarna hur skottet upplevdes. Hur skrev de?
Svenska Dagbladet: ”som en åskknall”.
Expressen: ”som en dörr som smälls igen hårt.”
TT: anger decibelnivån (106,7 – 108,3) och uppger att det även utanför villan hördes en dov knall.
Dagens Nyheter och Sydsvenskan: ingen beskrivning.
Aftonbladet: Peter Kadhammar skrev ”…smällarna är höga men inte så höga att man studsar till”, samtidigt problematiserade han provskjutningen genom att påpeka att den gjordes mitt på dagen med mycket folk runtomkring. När mordet skedde var det natt. Aftonbladet hade också en decibel-grafik där ljudet från revolverskotten jämfördes med en rockkonsert.
Göteborgs-Posten: det lät som när en ungslucka smäller igen ”i samma rum”.
Min favorit är nog den senare som min kollega Anne Johansson skrev. Det är ett ljud som är dovt men samtidigt smällande och man får en förnimmelse av hur högt det var och därmed också hur låg trovärdighet pastorn hade i det här fallet.
Malmsten och förstameningen
Nästan meningslös författare. Foto: Lars Sundh
I LÖRDAGS recenserade jag Bodil Malmstens ”Så gör jag” (se nedan) där hon bland annat skriver om sina våndor med den allra första meningen i hennes mest omtyckta bok ”Priset på vatten i Finistère”. Hon fick aldrig till meningen tyckte hon och tvingades sända över korrekturet till förlaget med inledningen ofärdig.
Jag efterlyste själva meningen, som hon väljer att inte citera. Det skulle varit intressant att få ta del av ett antal versioner och en lite närmare beskrivning av hur hon konkret arbetat med den. Då hade vi fått en verklig djupdykning i skrivarverkstaden.
Hur lyder då meningen? Så här: Jag sitter i min trädgård i Finistère och fyller i adressändringskort.
Det tycker inte jag är någon dålig start. Vi placeras direkt i en miljö och en aktivitet som andas uppbrott och det är helt uppenbart att saker kommer att hända.
För Malmstenkännaren är det extra spännande eftersom man vet att hon tidigare flyttat till Finistère och skrivit därifrån.
Vad mer kan man begära av en mening än att den lockar till vidare läsning och sätter frågor i huvudet på läsaren som den vill ha svar på?
Vi har alla våra favoriter bland förstameningar. En av de mest berömda är förstås Gabriel Garcia Màrquez start på romanen ”Hundra år av ensamhet”:
Många år senare, inför exekutionspatrullen, skulle överste Aureliano Buendia påminna sig den avlägsna eftermiddagen då hans far tog honom med för att visa honom isen.
Ja, om man får veta att någon hamnar inför en exekutionspatrull blir man lite nyfiken på att få veta varför.
Som reporter har man begränsade möjligheter att sitta och fila på förstameningar. Man måste ganska snabbt bestämma sig för att det här får duga. Och har man tur så får man den där startskjutsen som får läsaren att bli nyfiken.
Som alltid kan man lära sig mycket genom att läsa böcker. En väldigt enkel men enligt mitt tycke effektiv förstamening är den här:
Det ligger en lapp på mitt skrivbord ”Gustav har ringt”. Gustav? Jag känner ingen Gustav.
Okej, det var inte en mening men bra för genast vill man, lika gärna som jag:et, veta vem Gustav kan vara. Boken är ”Maken” av Gun-Britt Sundström.
Sedan har vi förstås Selmas klassiker Äntligen stod prästen i predikstolen. Men eftersom jag gillar det lite absurda och överraskande är min största favorit starten på Peter Höegs ”Kvinnan och apan”: En apa närmade sig London.
Fler start-favoriter?
Den nyttiga abstraktionsstegen
EN GÅNG LÄSTE jag en artikel på DN:s kultursida som handlade om hur man översätter poesi från danska till svenska. Det var säkert ett intressant ämne, problemet var bara att det inte fanns ett enda exempel i hela texten.
Man ville läsa om problemen med just de och de raderna och hur man ska översätta just det ordet.
Långt senare fick jag en teoretisk förklaring till denna brist i artikeln.
Det var när jag första gången hörde begreppet ”abstraktionsstegen” på en föreläsning av Roy Peter Clark under en konferens om Narrative writing på Harvard.
Roy Peter Clark på Poynter Institute har tagit upp begreppet som en del i journalistiskt skrivande. Han kallar abstraktionsstegen för en av de mest användbara modellerna för skrivande som någonsin uppfunnits.
Det var den amerikanske skribenten S. I. Hayakawa som lyfte fram det retoriska begreppet ”The Ladder of abstraction” i sin bok Language in Action, redan 1940.
Abstraktionsstegen låter som en väldigt komplicerad grej, rent av abstrakt.
Men det är en ganska enkel modell som innehåller ett viktigt tänkande i allt skrivande. Högst upp på stegen finns det abstrakta och längst ner det faktiska. Nederdelen står stadigt på konkret språk. Det är hårt.
Där finns de torkade blodfläckarna, den stinkande tubsockan, den blöta aktertampen, skiftnyckeln och pärlhalsbandet. Det appellerar till känslor.
Högst upp på stegen finns det abstrakta. Det som inte går att mäta, äta, lukta. Ord som frihet, demokrati, jämlikhet, integration. Ord som strävar efter en högre mening, som appellerar till intellektet.
Diskussioner enbart på den högre nivån är ofta inte konstruktiva, de leder runt i cirklar eftersom deltagarna inte är överens om vad de pratar om. Vad menar du med frihet?
De behöver föst kliva ner för att konkretisera.
Felet med DN:s kulturartikel var att författaren enbart befann sig överst på abstraktionsstegen. Goda skribenter rör sig upp och ner för denna
En läsare som befinner sig högst upp på stegen säger: ”Ge exempel!”
Och när läsaren är där nere lyder utropet: ”Vad betyder detta? Ge sammanhang!”
Roy Peter Clark läste en ingress ur en tidning: ”En 17-årings hjärta pumpade in livets gåva i en 34-årig man under en fyra timmar lång hjärttransplantation.”
Ordet ”hjärta” är på stegens botten. Orden ”livets gåva” pekar på en högre mening – högre upp på stegen. Sådana rörelser uppåt stegen skapar ett lyft till en högre altitud.
En varning bör utfärdas för stegens mittdel. Här finns det luddiga: byråkratspråk, teknokratuttryck, onödiga omskrivningar. Här finns ord som vederbörande, förhandenvarande, problematik, hälsokommunikatör.
Om läsarna varken kan se eller förstå är skribenten antagligen fast i mitten på stegen.
Vi använder ofta abstraktionsstegen i nyhetsrapporteringen. När vi till exempel skriver om en skattehöjning och har en intervju med en drabbad människa som ”case” (hemska ord!).
Detta gör vi utan att tänka på Hayakawa. Och det är så det ska vara. Mycket av det journalistiska arbetet måste sitta i ryggmärgen.
Frågan är bara vad vi har med oss i ryggen. Det är detta den här bloggen kommer att handla om.