MUSPEKAREN RÖR SIG oroligt över skärmen. Klickar på en mapp. Nej, inte här. Klickar på en annan mapp som det står “Bloggtexter” på. Nej, inte här heller.
Kanske har jag inte skrivit om det ändå. Jag letar efter ämnet sceninledningar, har bestämt för mig att jag berört ämnet i någon bloggtext tidigare.
Det jag vill säga är att det inte alltid är så lyckat att börja ett reportage med en scen. Det har gått slentrian med denna form av inledning. Många inser inte vilka krav som ställs på scenen för att den ska försvara sin plats.
Det kan ofta vara bra med en suggestiv scen, läsaren kastas in i ämnet och fångas. Men en scen eller anekdot i början av en text skapar förväntningar. Den kan bli förbryllande om den inte är betydelsebärande för storyn.
Inledningen på den här texten till exempel är inte särskilt lyckad eftersom det helt enkelt inte är intressant för läsaren att få reda på att jag inte vet om jag skrivit om ämnet förut. Det hör liksom inte till ämnet.
Vanliga fel är en miljöbeskrivning som bara är en miljöbeskrivning. Den kan vara hur levande som helst men har ingenting att göra med själva storyn. Eller att den kände skådespelaren kommer för sent och beställer ett glas mineralvatten. Om nu inte personen fått sparken från en filminspelning på grund av alkoholproblem. I annat fall är jag inte intresserad av vad intervjuoffer beställer när de träffar reportern.
Scenen måste peka framåt och måste vara relevant för det som ska komma. Efter scenen bör det komma något som på engelska heter “nut-graph”, alltså att man:
1) talar om för läsaren vad detta handlar om.
2) förklarar nyckelfakta läsaren behöver förstå.
3) talar om varför texten är viktig.
Jag är förtjust i scener som sätter lite myror i huvudet på läsaren, men förvirringen får inte pågå för länge. Snabbt in med en “nut-graph”.
Till sist, något många glömmer: det kan vara effektfullt att avsluta texten med en scen också. En upplösning där allt förklaras.
Tag Archives: ingress
Inte allt genast!
EN VANLIG SJUKA i nyhetstexter är reporterns ängslighet över faktauppgifter. Man måste säga så mycket redan i inledningen.
Lyd ett gott råd: ta det lugnt, läsaren behöver inte alls veta allt genast. Portionera ut faktamaterialet.
Ibland har folk långa namn och ännu längre titlar. Det tar halva ingressen om man måste skriva: ”, säger Ulla-Stina Berntsson-Fröberg, samordningsansvarig för individ-och familjeomsorg på socialkontoret”.
Här kanske man ska nöja sig med ”säger en ansvarig” och återkomma till namn och titel längre ner i texten — eller strunta i citatet.
Efter ingressen ska man förklara vad det hela handlar om. Då blir texten ofta framtung, eller frontloaded (varför låter ofta engelska uttryck så mycket bättre?)
För mycket händer för snabbt och läsaren tappar intresset. Det gör också vinkeln diffus och då hjälper det inte hur skarp den var i ingressen.
Var inte rädd att vänta med att tala om vad skolan heter, vilken bakgrund en person har, från vilken station räddningsstyrkan kom och så vidare.
Generalisera i början, bli mer specifik längre ner i texten. Portionera ut fakta i den takt som läsaren behöver den. Då är chansen större att läsaren inte bläddrar vidare.
Att använda faktarutor till tråkiga siffror är inte heller en dum idé.
Chuck Berry-ingresser
NÄR MAN PRATAR med reportrar är det många som har mycket bestämda meningar om hur ingresser skall skrivas. Och framförallt vad man inte får göra. Man får inte skriva längre än sex satta rader, man får inte använda pratminus, man får inte ha några utgångar osv.
Somliga tidningar har strikta regler för hur ingresser ska skrivas. En sak är säker: de var längre förr — och mer variationsrika. När såg någon en gammal hederlig punktingress senast? Alltså starta med en uppräkning av det viktigaste med svarta punkter framför varje rad.
Personligen tycker jag sexradsregeln är till stor hjälp. Den tvingar mig att i koncentrerad form formulera vad som är viktigt i artikeln. Alltså, den bekämpar det vanligaste och allvarligaste felet med våra texter: vi har inte gjort klart för oss vad vi vill säga innan vi börjar skriva.
Jag använder ingressen som en fristående sammanfattning/ingång. Och det är givetvis en sport att försöka komma ner på sex rader. Jag skriver aldrig ett pratminus och jag tycker att den bör vara utan utgångar.
Men ibland blir den till och med kortare än sex rader. Som den här om kvinnomord:
De flesta kvinnor gifter sig med män. Några gifter sig med gärningsmän.
Sedan kommer det viktiga: efter ingressen måste man starta om igen! Då börjar artikeln och man måste anstränga sig lika mycket som med ingressen för att fånga läsaren. Jag kallar detta för “lill-ingressen”. Det är den som trycker ner läsaren i texten, om uttrycket tillåts.
Chuck Berrys slagkraftiga gitarr-riff i introt till Johnny B Good (ingressen) måste givetvis följas av det lika slagkraftiga öset som följer sedan: “Deep down in Louisiana, cross the New Orleans…” (artikeln). Inte kan man sjunga “Man skall leva för varandra” efter en sådan ingress.
Vi har lärt oss att en ingress måste vara en krok som fångar läsaren. Man måste få in läsaren i texten och allt hänger på den där snärtiga och med hullingar försedda ingressen.
Men undersökningar av läsarvanor visar att läsandet sker i följande ordning: bild, rubrik, bildtext, ingress.
Alltså den omhuldade ingressen kommer först på fjärde plats, varav reportern bara kunnat påverka den tredje i ordningen — i bästa fall. Men om nu läsaren gått igenom de tre första stegen och hamnat i ingressen, så måste ju dessa ha varit alldeles utmärkta. Och då kan man inte sabba allting med en medioker ingress. Den måste svara upp!
Så måste man tänka varje gång man skriver en ingress.
P.S. Lyssna gärna på Chuck Berrys ingresser, men de är ganska enformiga i längden. Variera!
Ingen glömmer ett gott slut
ALLT KRUT PÅ ingressen. Så brukar det vara för de flesta reportrar.
Men tänk efter, inte många läsare återvänder till den där briljanta ingressen du skrev, men slutet är det sista de läser. Spara lite krut till det också.
För att lägga ihop två citat jag läst: Om inledningen kan vara en blixt som lyser upp storyn, kan ett slut vara en brinnande låga som lyser länge inom läsaren.
Bläddra igenom några tidningar och kolla hur texterna slutar. Då ska ni göra en snabb upptäckt, nämligen att de flesta slutar med ett pratminus.
Kan vara en bra utväg om deadline närmar sig allt för hastigt (vilket den alltid gör som bekant). Men det har blivit lite klichéartat.
Det kan vara bra, om det är ett bra citat som sammanfattar eller ger en väg ut. Det ger åtminstone reportern en väg ut och lämnar sista ordet till den intervjuade.
Själv är jag en sån som helst vill ha sista ordet och det enda tillfälle där jag garanterat kan få det är i min egen text. Därför missar jag sällan chansen. Jag brukar under researchen inte bara fråga mig var inledningen finns utan också om jag har något bra slut.
Det sägs att när K.J. Rowling planerade sin Harry Potter-serie började hon med att skriva det sista kapitlet. Det är bra att veta var man ska landa.
Även om slutet är viktigt ska man inte slå knut på sig själv för att finna det. Om det inte finns något naturligt slut så okej, sluta med “Dom faller den 4 april”. Bättre att fimpa än att låta cigaretten ligga och självdö i askkoppen.
Ibland kan slutet bli långdraget som en sluddrig middagstalare. Man vinkar åt läsaren: “Adjö, nu är det snart slut. Ajö, ajö”. Håll-för-metoden är bra. Täck över sista meningen och se om slutet sitter där i stället. Eller i meningen innan. Om ni hamnar uppe i ingressen kanske ni ska fundera på om det inte är läge att skriva om från början.
Slutet ska vara distinkt. Hellre ett pistolskott än att rida bort i skymningen. Det ska ha resonans och eka i läsarens huvud långt efter att tidningen lagts ner.
Det ska lämna läsaren med en stark känsla eller något att fundera över eller bli förargad över eller ett glatt leende eller en tår.
Några slutvarianter:
* Slut cirkeln. Knyt ihop säcken genom att återvända till vad du skrev i inledningen. Det kan till och med vara samma ord.
Som Peter Englund i ett reportage från Irak i DN 2005 när han åkte en hel dag med en amerikansk pansarbil. Han börjar i gryningen: Mörker. Borta över horisonten hänger en brandgul aura. Det är Bagdad. Och när de är tillbaka i skymningen avslutar han: Mörker. Borta över horisonten hänger en brandgul aura. Det är Bagdad.
* Framtidsutsikter. Låt läsaren gå vidare i sina tankar med vad som kan hända härnäst.
* Sammanfatta. Förstärk storyns centrala tema.
Här ett exempel ur en egen text, om det tillåts. Under Knutby-rättegången vittnade Åsa Walldau i rättssalen med barnflickan alldeles intill sig. Mitt tema i krönikan var hennes gåtfullhet, var hon Kristi brud eller en häxa?
Åsa Walldau miste den där blodiga natten i januari sin lillasyster. I ett känsloladdat ögonblick utbrast hon: ”Hur kunde någon skjuta henne? Hon var ju så fin. Hon var inte värd att behandlas på det här sättet!“
Strax därpå sträckte hon ut sin arm mot kvinnan som satt intill henne. Och kramade den hand som hållit i pistolen.
* Överraska. Kom med något oväntat som du sparat till sist. I bästa fall något som vänder historien som i en klassisk novell.
* Lämna huvudspåret. Låt till exempel någon biperson dyka upp, som i en kort nyhetstext som Jan Andersson skrev i GP efter en dramatisk skottlossning på ett café på Hisingen 2011. Han upptäckte ett sällskap som i en flyttpaus satt på en gräsplätt och åt smörgåstårta.
De hörde också skottlossningen men valde att fortsätta med sina flyttbestyr och säger nu att de vill äta i fred och helst inte bli störda.
Men flyttar ni in eller ut?
- Vi flyttar härifrån.“
Där satt ett citatslut perfekt.
Till sist ska vi komma ihåg att det är läsaren som har makten. Läsaren kan välja vilket slut den vill. Genom att helt enkelt sluta läsa var som helst i texten och bläddra vidare.
Men har skribenten en gång gett läsaren ett bra slut är chansen större att hen fortsätter fram till belöningen.
Låt det bli dåligt
Skriver dåligt.
EN REPORTER med skrivkramp är det synd om. För det mesta skriver de flesta ganska snabbt, av rutin. Möjligen sitter man och sliter en stund med ingressen.
Men visst finns det tillfällen då man önskar att något hände, vad som helst, så att man slapp sitta med den här tröga historien som inte vill skriva sig.
Någon sa: ”Det finns inget som heter skrivkramp. Min farsa körde långtradare i fyrtio år. Och aldrig någonsin vaknade han på morgonen och sa: Jag kan inte gå till jobbet i dag för jag har fått körkramp.”
Det finns många knep att komma igång. Ett är att bara skriva något, vad som helst. Hitta något i anteckningarna som man vet ska vara med någonstans.
Det är nämligen så väl ordnat att skrivandet inte är en envägsprocess, från hjärnan till fingrarna.
När man börjar skriva och ser orden på skärmen händer något. Informationen från det som växer fram på skärmen går tillbaka in i hjärnan och man får nya idéer och tankar om texten som ska skrivas.
Det är därför författare ibland säger att personerna i romanen tar över och lever ett eget liv.
En annan bra metod för trögstartade är att sänka kraven. Man har kanske en bild av att detta ska bli en alldeles strålande text. Och inte sällan är det just när man har ett bra material som skrivkrampen kan göra sig påmind.
Då gäller det att sänka kraven. Och då tänker jag på författaren Sven Lindqvist som pratade om just detta på Gräv 98.
Så här sa han: “Så går jag till jobbet på morgonen och säger: Du är dålig Sven Lindqvist. Det är ditt jobb att vara dålig. Du måste vara dålig, du måste stå ut med att du är så dålig som du är. Därför att om du inte står ut med det och skriver så här dåligt idag, så har du ingenting som kan bli bättre i morgon. Och ytterligare lite bättre på onsdag. Och gudomligt på fredag! Försök nu att stå ut med din egen dålighet och skriv fastän det blir dåligt, för det blir det, det vet jag. Men sätt bara ner det på papperet allt det där dåliga du har så ska vi nog se vad vi ska göra med det en annan dag.”
NU HAR VI inte alltid en vecka på oss att skriva en text, men när man är så där plågsamt trögstartad kan det vara bra att skriva en första version som får bli så där riktigt dålig.
Själv är jag ganska lat till min natur. Därför försöker jag alltid lura mig själv genom att först skriva in anteckningarna och kanske strukturera dem lite.
Då är en stor del av texten redan inskriven och det är bara resten kvar. Det är lättare att bearbeta en text än att skriva en helt ny på en blank skärm.
Alltså, tänk: ”Det här är bara ett utkast, det får vara dåligt.”