Så avdramatiseras textkritiken

MÅNGA TIDNINGAR finns ingen tra­di­tion för textsam­tal. Det krävs en del tålmodigt planerande om det skall bli bra — och fram­förallt: bestående. Enskilda sam­tal om tex­ter kan vara lätt att åstad­komma, det svåra är att få in det som en del i det vardagliga arbetet.
Syftet är att det skall bli bät­tre tex­ter i tid­nin­gen, men det är svårt att mäta. Vi kan inte säga att vi blivit 2,3 pro­cent bät­tre sedan förra månaden. Ingen reporter blir omedel­bart bät­tre efter en skri­varkurs. Det är en långsik­tig process.
En metod att på ett smidigt sätt komma in på tex­tkri­tik är att gå “bakvä­gen”. Det vill säga att börja med hur tex­terna kom till. Om vi talar för lite om våra skrivna tex­ter så talar vi ännu min­dre om hur vi gör när de kom till.
Det är samma med textsam­tal som med textcoach­n­ing: utgå från skrivprocessen. Grundin­ställ­nin­gen bör vara “lär av varan­dra”, att alla har någonting att lära ut och alla har mas­sor att lära sig.
Vi har fått ett verk­tyg för tex­tkri­tik: “Den här tex­ten blev inte bra för idén var dåligt geno­mar­be­tad” eller “Den här tex­ten blev bra där­för att det fanns en grundlig research.“
En annan vik­tig punkt i tex­tkri­tik är att und­vika bra — dåligt. Alla tex­ter, även de utmärkta, kunde skriv­its på ett annat sätt. Börja just med den frå­gan: hur kunde man gjort annor­lunda?
Finns det till exem­pel någon alter­na­tiv inled­ning? Kanske kom­mer man fram till att den var bra som den är.
Ifrå­gasätt även de bra tex­terna. På så sätt avdrama­tis­erar man textkritiken.

Det är svårt
… att ta itu med repor­trar som gör ett dåligt jobb. Ofta tar vi större hän­syn till repor­trarna än läsaren.
… att kri­tis­era den reporter som brukar vara bra. Men även en sådan reporter gör sina mis­stag eller fast­nar i manér.
… att ifrå­gasätta stora sat­sningar som kostat mycket pen­gar och tagit mycket utrymme.
… att efteråt kri­tis­era det som just då gick mycket fort. “Vi får vara glada att det kom ut en tid­ning.“
… att vara modig. En bra text kräver ett tydligt val, man måste ha modet att välja bort. Det är lättare att vara feg och göra ännu en plik­t­skyldig grå text som varken kan älskas eller hatas.

Det sak­nas
… vana att diskutera tex­ter och där­för blir ämnet känsligt. Och vi sak­nar forum för tex­tkri­tik.
… tid efter­som tex­terna inte är ett utta­lat pri­or­it­erat område går tiden ofta till annat.
… tydliga mål. Är vi överens om vad som är en bra text? Är vi redo att pri­or­it­era hår­dare i mate­ri­alet för att ge bra tex­ter utrymme och uppbackning?

Bör göras

  • Tex­tkri­tiken skall vara hjäl­pande. Den skall vara kon­struk­tiv och i grun­den pos­i­tiv. Den skall utgå från att reportern gjort sitt bästa, även om resul­tatet inte varit helt lyckat.
  • Tex­tkri­tiken skall vara analy­serande. Man måste kunna motivera kri­tiken — och beröm­met! Då lär vi oss något.
  • Det är lika vik­tigt att analy­sera de lyck­ade tex­terna som att ta reda på var­för det inte blev som man tänkt. Arbeta med de goda exem­plen! Ge mycket beröm och respons. Bör­jar man där har man också lagt grun­den för kon­struk­tiv kritik.
  • Starta korta avgrän­sade kam­pan­jer för bät­tre tex­ter. Fokusera en vecka kring bild­tex­ter, ingresser eller pratminus.
  • Vi ger mycket av oss själva i skri­van­det, där­för måste vi också få till­baka en del. Det är redak­tion­sled­nin­gens ytter­sta ans­var att inte lämna de skri­vande jour­nal­is­terna i sticket.

Reporterenkäten som gav svar på tal

EN GÅNG HADE VI något som hette “Innehåll­spro­jek­tet” på Göteborgs-Posten. Jag satt med i den språk­grupp som bland annat gjorde en enkät bland samtliga medar­betare på redak­tio­nen. Det hand­lade om skri­vande och tex­tkri­tik samt att hitta för­bät­tringar.
Under “Upp­fat­tning om det egna skri­van­det” kunde föl­jande utläsas:
* 70 pro­cent är nöjda med sina tex­ter ibland, 22 ofta och 5 aldrig.
* 67 pro­cent tycker att de skriver bät­tre nu än för några år sedan, 25 pro­cent märker ingen skill­nad medan resten skriver sämre.
* Tre fjärd­ede­lar av de svarande tycker att skri­van­det oftast är roligt, endast en sva­rade “aldrig”.
När är då skri­van­det roligt? Några exem­pel: när man får skriva långa reportage, när jag har något att berätta, när jag får tid att för­bereda mig och tid för textbear­bet­ning, när man träf­fat spän­nande män­niskor, egna nyheter, när man tror att tex­ten är vik­tig för många läsare, när man får ta ut svän­garna lite, när kon­struk­tiv kri­tik och beröm ges.

VI STÄLLDE OCKSÅ frå­gan “Hur skall vi få nyska­pande tex­ter?” Några förslag: inspirerande arbet­sledare, skrivsem­i­nar­ier, mer tid till idéar­betet, asbra betalt om man lyckas, tillåt miss­ly­ckan­den, bät­tre tex­tkri­tik, låt folk skriva om sådant de inte brukar skriva om, upp­muntran, job­byte, talan­grekry­ter­ing och talangvård, men­torer, högt i tak.
Några är tvek­samma till idén som sådan: Är det bra med allt för mycket nyska­pande? Vi sysslar med jour­nal­is­tik, inte lit­ter­atur.
Coach­n­ing:
* Drygt hälften får endast ibland respons på sina tex­ter, medan cirka 30 pro­cent får det ofta. En sva­rade “aldrig”. Läsekret­sen och arbet­skam­rater läm­nar mest respons, därefter kom­mer arbet­sledare. Av dem som får respons tycker 62 pro­cent att de får kon­struk­tiv kri­tik ibland, 20 pro­cent ofta och 18 pro­cent aldrig.
* Endast 16 pro­cent tycker inte att det är svårt att kri­tis­era andras tex­ter. Unge­fär lika många tycker pre­cis tvär­tom. Var­för är det då svårt? Ömma tår, svårt att vara kon­struk­tiv, kan upp­fat­tas per­son­ligt, finns inget forum, kon­flik­träd­slan på redak­tio­nen och “GP före­drar kvan­titet fram­för kvalitet”. De flesta anser att min­dre grup­per är det rätta forumet för tex­tkri­tik.
Några av försla­gen till för­bät­tring: men­torsys­tem, kurser i kon­struk­tiv kri­tik, en textgrupp som betar av repor­trarna en och en, ta fram de goda exem­plen, gästkri­tiker.
Vidare: Refusera usla tex­ter, kri­tiken måste bli en del av varda­gen, redak­tion­sled­nin­gen tycks sakna för­måga att bedöma vad som är bra tex­ter, en del av dem som har rykte om sig att vara goda skriben­ter skulle nog kunna bli det om de släppte pres­ti­gen och bör­jade bry sig om dem de skriver om och för.

TROTS ALLA PROBLEM och hin­der för bra tex­ter finns de ändå i GP. Vår fråga om språkup­plevelser resul­ter­ade i en lång lista med ett 30-tal skriben­ter och inslag från de flesta avdel­ningar.
Några exem­pel på motiveringar: gen­re­b­land­ning, respek­tlöst, knorr, under­hål­lande, eftertänksamt, gav nytt liv åt det redan omskrivna, geno­mar­be­tat, det per­son­liga till­talet, per­son­ligt men ändå med dis­tans, när­varokänsla, gott iak­t­ta­gande, språket lyfte fram his­to­rien.
Under avdel­nin­gen “Arbet­sred­skap” ansåg drygt 40 pro­cent att de inte behärskade sin dator ordentligt. Däre­mot var det näs­tan 90 pro­cent som kunde fly­tta sty­cken.
Denna enkät gjordes för cirka 20 år sedan. Hur skulle svaren se ut idag? De skulle vara desamma på de flesta redak­tioner tror jag.
Och det är antagli­gen fort­farande 40 pro­cent som inte behärskar sin dator ordentligt.

Bra texter börjar med redaktörskapet

STANDARDEN EN tid­nings tex­ter sätts av redak­tör­erna. Att tex­ter blir nog­grant granskade är en stark sig­nal till repor­trarna att på den här redak­tio­nen vill vi ge läsarna bra läsvärda tex­ter. Det går inte att lämna ifrån sig vad som helst och hop­pas att någon fixar till det i slutän­dan.
Sig­nalerna bör ges redan när job­bet ska göras. Hörde Fil­ters chefredak­tör Mat­tias Görans­son sucka över alla frilansare som hade idéer om ett ämne. Just ett ämne men inget mer. Han sak­nade någon dju­pare tanke om vad som skulle berät­tas.
En idé måste alltid kokas ner, stö­tas och blö­tas. Alltid. Även om det är en erkänt duk­tig reporter som alltid läm­nar väl­skrivna tex­ter ifrån sig. Alla måste tvin­gas tänka igenom vad som egentli­gen ska berät­tas.
Minns ett sam­tal för länge sedan med Ulrika Knut­son som berät­tade hur det var på salig Månads-Journalen.
Där hade man extremt pro­duc­er­ade tex­ter. De var oer­hört geno­mar­be­tade, “…för att inte säga över­ar­be­tade”. Alla jobb diskuter­ades igenom ordentligt innan de läm­nades till reportern. Idéerna drogs alltid flera varv. Tex­terna gick runt och ältades. Det rådde ett förtroen­de­fullt förhål­lande mel­lan medar­be­tarna. Ingen pres­tige, berät­tade Knut­son.
Rubriker och ingresser maldes i en särskild kvarn. De måste vara exakt rätt för att passera.
Frilansare fick inte bara en beställ­ning, idéerna knå­dades och vreds. Alla kla­rade inte detta. Det hände att frilansare sprang ut från M-J och ropade: “Aldrig mer!”.
Eller “Aldrig Mehr!”, kanske. För det var chefredak­tören Ste­fan Mehr som drev det språk­liga arbetet in i min­sta kom­mate­cken. När Ulrika Knut­son kom till M-J tyckte hon att han inte var rik­tigt klok. “Han kunde driva folk till vansinne.” Men efteråt insåg hon hur mycket hon lärde sig på den här tiden. I stäl­let för att vara stingslig blev hon tack­sam när andra hade syn­punk­ter på den egna tex­ten.
Det hand­lar om att få en bra atmos­fär på redak­tio­nen. Det är svårt och kräver långsik­tigt arbete. Men fram­för allt att led­nin­gen inser värdet av väl­skrivna tex­ter och hur dessa kan lyfta en tidning.

Är du en coach eller bara en fixare?

DET SOM TILL vardags kallas coach­n­ing på redak­tion­erna är bara halva job­bet. Ordentlig coach­n­ing är inte att fixa till en text, det är att arbeta långsik­tigt för att göra reportern till en bät­tre skribent.
Man skulle kunna uttrycka det så här: Coach­n­ing hand­lar inte om att granska den färdiga artikeln, utan att granska arbetsme­to­den.
“Coach” bety­der tränare på engel­ska. Ingen fot­boll­stränare nöjer sig med att gå igenom den redan spelade matchen, de har mer långsik­tiga mål.
Det är givetvis vik­tigt som reporter att få sin text läst och kri­tiskt granskad. Men en effek­tiv arbet­sledare går in tidi­gare i processen och coachar under arbetet, inte bara när tex­ten är färdig.
Kon­sten är att ställa bra frå­gor till reportern för att få denne att upp­täcka storyn/nyheten och hur den bäst pre­sen­teras i text. Som skri­vare djupt inne i sin research tap­par man ofta den objek­tiva blicken.
Hörde en gång om en arbet­sledare på en amerikansk tid­ning som hade två fot­su­lor målade på gol­vet vid desken. Där skulle alla repor­trar som kom in från ett jobb ställa sig och berätta vad de hade med sig hem.
Det gäller för coachen att känna sina spelare. Alla arbe­tar på olika sätt, alla ska behand­las indi­vidu­ellt.
Sätt er ner och prata skri­vande i största allmän­het, inte bara när en text har läm­nats.
Kartlägg repor­trarna. Ett förslag till upplägg: snack om rollen — svagheter/styrkor — snabb/långsam — kända prob­lem — analys av arbet­sprocessen — sum­mer­ing — uppföljn­ing.
Boken Coach­ing Writ­ers av Roy Peter Clark och Don Fry är, eller borde åtmin­stone vara, en bibel för den som har till uppgift att coacha repor­trar. Mitt exem­plar är från 1992 men den har säk­ert kom­mit i senare upplagor.
Clark/Fry skriver bland annat om att vara en coach eller bara en som fixar till tex­ter.
Här är något att fun­dera på som arbetsledare:

  • Är du en coach eller en fixare?
  • En coach utveck­lar reportern — Fixaren får in artikeln i tidningen.
  • En coach föl­jer reportern genom hela processen — Fixaren plö­jer tex­ten strax innan deadline.
  • En coach byg­ger upp reporterns självförtroende — Fixaren under­gräver den.
  • En coach byg­ger på reporterns styrka — Fixaren hit­tar fel.
  • En coach före­nar sig med reportern — Fixaren ökar avståndet.
  • En coach upp­muntrar risk­ta­gande — Fixaren lutar sig mot konventionen.
  • En coach frå­gar och lyssnar — Fixaren pekar med pin­nen.
    Mer coach­n­ingråd följer.