MAN MÅSTE TRO på det man skriver och lita på att det är intressant för läsaren. Det finns en ängslighet som breder ut sig att budskapet är så torrt att man måste piffa upp det med allehanda glättiga tillbehör.
I tidningarna visar det sig mest i illustra illustrationer, till exempel sportbilagornas alluderingar på filmaffischer, eller rubbade rubriker.
Här några andra exempel på denna ängslighet och prov på dåligt självförtroende.
Historieätarna: Såg i går den nya tv-serien med Erik Haag och Lotta Lundgren. De levde på 1700-talsmat. Intressant med flera experter inbjudna. Men de vågade inte tro på sin egen programidé utan var tvungna att lägga in tramsdanser med värja och mim till italiensk schlager. Antagligen för att öka underhållningsvärdet. Ett historiskt misstag. Det enda som ökade var tramsvärdet.
Sportnytt: Ville se Zlatans fyra fantastiska mål igen (alla talar om cykelsparksmålet men de tre första var också enastående, hur kunde han få sån kraft i tåpetningen vid det historiska första målet? Det blev ju en strut i nätet!)
Men vad fick vi? Ingen analys i slowmotion som man önskat? Nej vi fick se Glenn Strömberg. Det var han som var huvudpersonen i Sportnytt, inte Zlatan. Målen visades på en skärm bakom Glenns huvud.
Snyggt rent tekniskt. Men nu var det inte redigeringsteknik vi ville se utan fotboll. Vanliga. Hederliga. Matchbilder. Lär av Zlatan: tro på det ni är betalda att göra!
Kulturprogram: I Kulturnytt i radions P1 i morse började de med nyhetshändelsen Gaza och intervjuade en poet som bor där. Även Kulturnyheterna i SVT1 brukar haka på en aktuell nyhetshändelse. Och hittar de ingen bra kulturvinkel kan de alltid ringa upp en poet. Lyd ett gott råd: Ägna er åt kulturbevakning i stället och låt nyhetsredaktionen ta hand om nyheterna!
Tro på vad ni gör! Ägna krafterna åt kärnverksamheten.
Tag Archives: sportnytt
Den enkla frågan: Hur ska det gå?
JAG ÄR SÅ trött på Sportnytts ”nyhetspolicy”. De kan inte leverera ett vanligt hederligt matchreferat från allsvenskan längre.
Man vill veta hur det gick i matchen. Nej, inte bara veta, man vill se hur det gick. Ett spännande fylligt matchreferat helt enkelt. Så som det var förr.
Men nu… de börjar med det avgörande målet! Sedan backar de och visar de andra, dock inte nödvändigtvis i den ordning de gjordes.
Och om dessutom studioreportern inte har talat om resultatet innan så förväntar man sig lite spänning.
Här kan man fundera på när det passar med raka nyheter och när det bör vara berättande journalistik. En allsvensk fotbollsmatch är dramaturgi.
En nyhetsreporter talar om vad som hänt rakt av. Det är effektiv information i komprimerad form.
Det är den omvända pyramidens princip. Det viktiga först, sedan fortsatt information i fallande viktighets-skala. Man berättar helt enkelt historien baklänges. Ett hus har brunnit, ingen omkom, stor rökutveckling i centrala stan, stora värden till spillo, tog tre timmar att släcka, personal från tre stationer, brandorsaken okänd.
Ny information pekar tillbaka och bekräftar det tidigare sagda: ”Vi fick larmet vid sex-tiden”.
I berättande journalistik gör man tvärtom. Man bygger upp en spänning. En berättelse bygger på den enkla grundläggande frågan: Vad kommer att hända?
Den omvända pyramiden är vänd med spetsen uppåt igen: Fortsätt att läsa för det kommer allt viktigare saker längre fram!
På sportsidan i tidningen är det kanske nödvändigt att tala om resultatet först. Men inte i tv! Där finns levande bilder, där finns dramatiken.
Man kan ofta leka med olika dramaturgiska knep i en berättelse. Men det finns en odiskutabel sanning, något stadigt att hålla sig i, när man talar om dramaturgi och det är: Kronologi är aldrig fel.