SPRÅKBRÅK: Journalistiskt självförtroende

MAN MÅSTE TRO på det man skriver och lita på att det är intres­sant för läsaren. Det finns en ängs­lighet som breder ut sig att bud­skapet är så torrt att man måste piffa upp det med alle­handa glät­tiga till­be­hör.
I tid­ningarna visar det sig mest i illus­tra illus­tra­tioner, till exem­pel sport­bi­lagor­nas allud­eringar på fil­maff­is­cher, eller rub­bade rubriker.
Här några andra exem­pel på denna ängs­lighet och prov på dåligt självförtroende.
His­to­rieä­tarna: Såg i går den nya tv-serien med Erik Haag och Lotta Lund­gren. De levde på 1700-talsmat. Intres­sant med flera experter inbjudna. Men de vågade inte tro på sin egen pro­gramidé utan var tvungna att lägga in trams­danser med värja och mim till ital­iensk schlager. Antagli­gen för att öka under­håll­ningsvärdet. Ett his­toriskt mis­stag. Det enda som ökade var tramsvärdet.
Sport­nytt: Ville se Zla­tans fyra fan­tastiska mål igen (alla talar om cykelsparksmålet men de tre första var också enastående, hur kunde han få sån kraft i tåpet­nin­gen vid det his­toriska första målet? Det blev ju en strut i nätet!)
Men vad fick vi? Ingen analys i slow­mo­tion som man önskat? Nej vi fick se Glenn Ström­berg. Det var han som var huvud­per­so­nen i Sport­nytt, inte Zla­tan. Målen visades på en skärm bakom Glenns huvud.
Snyggt rent tekniskt. Men nu var det inte redi­ger­ing­steknik vi ville se utan fot­boll. Van­liga. Hed­erliga. Match­bilder. Lär av Zla­tan: tro på det ni är betalda att göra!
Kul­tur­pro­gram: I Kul­turnytt i radions P1 i morse bör­jade de med nyhet­shän­delsen Gaza och inter­vjuade en poet som bor där. Även Kul­turny­heterna i SVT1 brukar haka på en aktuell nyhet­shän­delse. Och hit­tar de ingen bra kul­turvinkel kan de alltid ringa upp en poet. Lyd ett gott råd: Ägna er åt kul­turbe­vakn­ing i stäl­let och låt nyhet­sredak­tio­nen ta hand om nyheterna!
Tro på vad ni gör! Ägna krafterna åt kärnverksamheten.

Den enkla frågan: Hur ska det gå?

JAG ÄR  trött på Sport­nytts ”nyhet­spol­icy”. De kan inte lev­er­era ett van­ligt hed­erligt matchreferat från allsven­skan län­gre.
Man vill veta hur det gick i matchen. Nej, inte bara veta, man vill se hur det gick. Ett spän­nande fyl­ligt matchreferat helt enkelt. Så som det var förr.
Men nu… de bör­jar med det avgörande målet! Sedan backar de och visar de andra, dock inte nöd­vändigtvis i den ord­ning de gjordes.
Och om dessu­tom stu­diore­portern inte har talat om resul­tatet innan så förvän­tar man sig lite spän­ning.
Här kan man fun­dera på när det pas­sar med raka nyheter och när det bör vara berät­tande jour­nal­is­tik. En allsvensk fot­bolls­match är dra­maturgi.
En nyhet­sre­porter talar om vad som hänt rakt av. Det är effek­tiv infor­ma­tion i kom­primerad form.
Det är den omvända pyra­mi­dens prin­cip. Det vik­tiga först, sedan fort­satt infor­ma­tion i fal­lande viktighets-skala. Man berät­tar helt enkelt his­to­rien bak­länges. Ett hus har brun­nit, ingen omkom, stor rökutveck­ling i cen­trala stan, stora vär­den till spillo, tog tre tim­mar att släcka, per­sonal från tre sta­tioner, bran­dor­saken okänd.
Ny infor­ma­tion pekar till­baka och bekräf­tar det tidi­gare sagda: ”Vi fick larmet vid sex-tiden”.
I berät­tande jour­nal­is­tik gör man tvär­tom. Man byg­ger upp en spän­ning. En berät­telse byg­ger på den enkla grundläg­gande frå­gan: Vad kom­mer att hända?
Den omvända pyra­mi­den är vänd med spet­sen uppåt igen: Fort­sätt att läsa för det kom­mer allt vik­ti­gare saker län­gre fram!
På sport­si­dan i tid­nin­gen är det kanske nöd­vändigt att tala om resul­tatet först. Men inte i tv! Där finns levande bilder, där finns dra­matiken.
Man kan ofta leka med olika dra­matur­giska knep i en berät­telse. Men det finns en odiskutabel san­ning, något stadigt att hålla sig i, när man talar om dra­maturgi och det är: Kro­nologi är aldrig fel.