Category Archives: Övrigt

Den modiga Anabel Hernández

Posted on by — No Comments ↓

 

Anabel Hernán­dez. Foto: Johan Wingborg

För den som mis­sade SvD Kul­tur
fredag 8 mars, här är min inter­vju
med Anabel Hernández.

MEXIKO UPPLEVER en av de mörkaste peri­oderna i sin mod­erna his­to­ria med en våldsvåg som har kostat mer än 50.000 män­niskor livet.
Den pris­belö­nade grä­vande jour­nal­is­ten Anabel Hernán­dez har
kart­lagt knarksyn­dikatens kop­pling till myn­digheterna. Nu tar hon itu med CIA:s roll.
SvD har träf­fat Mexikos modi­gaste jour­nal­ist.
Den 38-årige jour­nal­is­ten Jaime Gon­za­lez Dominguez drev en webbtid­ning i en stad nära gränsen till Texas. I måndags pub­licer­ades den sista nyheten i Oji­naga Noti­cias, den om hans egen död.
Jaime sköts till döds på gatan med minst arton gevärsskott när han stod vid ett tacokök. Webbtid­nin­gen som skrivit om knarksyn­dikaten stängdes omedel­bart ner. De anställda vågade inte fort­sätta.
– Hans namn läggs till den långa lis­tan, säger den mexikan­ska grä­vande jour­nal­is­ten Anabel Hernán­dez. På tolv år har etthun­dra jour­nal­is­ter dödats i Mexiko.
Hon slår de hop­knipna fin­grarna mot bor­det och tilläg­ger: — Ingen har blivit dömd för något mord. Ingen!
Mexiko är en av de mest farliga län­derna att arbeta i som jour­nal­ist. De mäk­tiga knarksyn­dikaten tvekar inte ett ögonblick att tysta under­sökande repor­trar.
Anabel Hernán­dez är i Sverige för att tala om sin kamp mot kor­rup­tio­nen i Mexiko.
– Kom ihåg, vi talar om ett rut­tet samhälle, säger hon när SvD träf­far henne under ett sem­i­nar­ium på Göte­borgs uni­ver­sitets möte­s­plats Jon­sereds her­rgård.
Anabel Hernán­dez talar engagerat. Fin­grarna pekar, kniper, spre­tar och hennes armar är livliga som hos en teckenspråkstolk.

SEDAN HON bör­jade arbeta med boken Los Señores del Narco (Knark­lorderna), som kom 2010, lever hon under ständigt död­shot. Men det är inte Mexikos mäk­tiga knarkkarteller som hotar henne. Det är polisen.
Hernán­dez kart­lade en av lan­dets mäk­ti­gaste män, chefen för den fed­er­ala polisen, Genaro Gar­cia Luna och kunde visa hur denne samar­be­tade med den mäk­ti­gaste knarkkartellen, Sinaloa.
Luna kallade henne för sin värsta fiende.
– Löjligt! De krim­inella borde väl vara hans värsta fiende, inte jag. Men de är hans vän­ner, säger hon med en brän­nande blick under den svarta luggen.
Hoten var inte tomma. En av hennes poliskäl­lor hörde med egna öron hur Lunas män plan­er­ade att döda henne. Sedan dess föl­jer två liv­vak­ter henne som beväp­nade tvillingskug­gor.
– Några dagar innan jag åkte till Sverige blev det mer kri­tiskt än någon­sin, berät­tar Hernán­dez. Polis­chefen har slu­tat men alla kor­rupta poliser finns kvar. Skill­naden nu är att min mor och mina syskon, som alltid stöt­tat mig… nu vill de att jag ska sluta skriva.
– Jag är mycket trött. Jag kom­mer knappt ihåg hur mitt liv var förut.
Anabel Hernán­dez fruk­tan dri­ver också på henne. Den bekräf­tar att hon är på den rätta vägen.

HON TALAR mycket om att bryta tyst­naden kring Mexikos trauma, kor­rup­tio­nen och våldet.
– Att inte göra något är också ett brott. Jag är del i en gen­er­a­tion jour­nal­is­ter som vill skapa ett bät­tre samhälle. Vi har mycket jobb att göra.
Anabel Hernán­dez har själv drab­bats av det grova våldet. År 2000 kid­nap­pades och mör­dades hennes egen far. Polisen ville ha pen­gar om de skulle under­söka vem mör­daren var.
– Men om vi beta­lat kunde de gripa vem som helst och säga att detta var den skyldige. Där­för vet jag inte vem som dödade min far. Det gör ont.
I sin bok har Hernán­dez raserat de styran­des image om att bekämpa drogkartellerna.
– Jag har doku­ment som visar att pres­i­dent Calderón tog ställ­ning för Sinaloa och bekäm­pade dess fien­der. Alla trodde att pres­i­den­ten var en hed­erlig man, näs­tan en hjälte. Man såg droghan­deln bara som något ban­diter sysslade med. Nu fick de veta att fler var inblandade: regerin­gen, guvernörer, höga tjän­stemän, affärsmän, fot­bollsspelare, präster…
Alla nämns med namn i boken.
Sedan nyår heter Mexikos pres­i­dent Enrique Peña Nieto. Calderón håller föreläs­ningar på Har­vard.
Ledare för det största knarksy­dikatet Sinaloa är Joaquin “El Chapo” Guzmán som finns med på tid­skriften Forbes lista över världens rikaste män.
– Jag har under­sökt honom i sju år. Han är en prim­i­tiv män­niska som knappt kan skriva och läsa men han har mäk­tiga kon­tak­ter, säger Hernán­dez.
– Ingen vill döda El Chapo, inte USA heller. Detta är mitt nya pro­jekt. Jag har hit­tat doku­ment från amerikan­ska dom­sto­lar som visar att även CIA sky­d­dar Sinaloa. Men var­för? Det är min stora fråga. USA är en del i Mexikos prob­lem.
En av myn­digheter­nas tak­tik har varit att döda eller fängsla de stora bossarna. Detta har ska­pat stor oreda och lett till ännu mera våld.
– Efter att pres­i­dent Calderón star­tat sitt “krig mot narkotikan” har vi fått hun­dra min­dre krim­inella organ­i­sa­tioner som är oberoende från de stora kartellerna. Prob­le­men har blivit större under hans sex år vid mak­ten, säger Anabel Hernán­dez.
Hur Mexikos trauma ska sluta vet hon inte.
– Folket är de enda som kan förän­dra Mexikos djupa kor­rup­tion­skul­tur. Det är ingen dröm, det är enda vägen att gå.
Där­för fort­sät­ter Anabel Hernán­dez att sätta spaden rakt ner i min­fäl­tet som är hennes hemland.

FAKTA
Namn: Anabel Hernán­dez
Född: 1971
Familj: Två barn
Bor: Mex­ico City
Jour­nal­ist sedan: 1993
Job­bar för: Mag­a­sinet Processo och tid­nin­gen Reforma.
Aktuell bok: Los Señores del Narco (kom­mer snart på engel­ska, The Drug Lords).
Pris: The Golden Pen of Free­dom Award 2012 (World Asso­ci­a­tion of News­pa­pers, WAN) för hennes per­son­liga mod och hennes insatser för pressfriheten.

 

Om mamma älskar dig…

Posted on by — No Comments ↓

EN AV DE YRKESSKADOR som en jour­nal­ist kan drab­bas av är den över­drivet kri­tiskt granskande blicken, att i alla lägen ifrå­gasätta och hitta ömma punk­ter. Att aldrig vara rik­tigt nöjd.
Att känna sig miss­ly­ckad om allt är per­fekt, om man inte lyck­ats hitta någon liten spricka i fasaden. Att aldrig vara ode­lat entu­si­astisk. Tänk om jag kunde ha min hus­trus spon­tana skratt. Nej, jag är skep­tisk. Vem vet, när allt kom­mer omkring kanske det inte var något att skratta åt.
Man påpekar ett litet fel i bar­nens sko­lar­beten när man i stäl­let helt och hål­let borde ägna sig åt beröm. Man kan inte gå och handla utan att granska varje vara. Var­för heter det ”Hushållspastej” och ”Vardagskorv”, det måste vara någon enklare sort. Bäst att kolla innehålls­förteck­nin­gen. ”Flintastek”? Den fanns inte när jag var liten. Har de hit­tat en ny del på grisen som inte gick att äta förut? Och var­för står det ”Första försäljn­ings­dag” på ett bröd? Säljs inte bröd alltid när det är färskt?
Visst är det bra att vara kri­tisk. Visst är det bra att inte bli lurad i affären. Men det blir så tröttsamt. Man skulle bara vilja gå omkring på Ica som en van­lig män­niska ibland, utan Stål­man­nenkosty­men.
Jag hit­tar alltid något fel när jag hand­lar. Alltid. Men man vill ju inte klaga. Man vill inte vara som en gnäll­gubbe. Eller den gnäll­gubben som man egentli­gen är.
Räd­slan att göra bort sig kanske är orsaken till att den kri­tiska blicken alltid är pås­la­gen.
Det som är en av mina största till­gån­gar som jour­nal­ist kan bli plågsamt pri­vat. För visst måste man som jour­nal­ist vara kri­tisk och ifrå­gasät­tande. Ständigt. Det lig­ger i själva upp­draget. Som en klok chefredak­tör sa: “Jag skulle aldrig anställa någon som inte sa emot mig.“
Det där har jag antagli­gen hört någon­stans men när jag tänker efter är det nog en skröna. Finns det verk­li­gen en chefredak­tör som sagt så? Jag är skep­tisk.
Alltså alltid ifrå­gasät­tande. Aldrig entu­si­astisk (jo, om man hit­tat något som är rik­tigt fet­fel någon­stans förstås).
Jag hörde en amerikansk jour­nal­ist säga något träf­fande om det här en gång. Han sa:
“If your mother tells you she loves you… well, check it out.”

När reportaget blev skönlitteratur

Posted on by — No Comments ↓

Före­nade fakta och fiction.

OM MAN SKRIVER om reportaget som genre kom­mer man inte förbi Tru­man Capote.
Capote slog igenom ordentligt med kortro­ma­nen Frukost på Tiffanys 1958. Den blev en best­seller och en framgångsrik film med Audrey Hep­burn i huvu­drollen. Capote var nu en välkänd figur i New Yorks soci­etet, intel­li­gent och hejdlöst giftig.
Han skrev ofta i New Yorker. Ett av hans mest kända bidrag fanns att läsa den 9 novem­ber 1957. Det är en lång inter­vju med Mar­lon Brando som han träf­fade på en filmin­spel­ning i Japan och lurade att lämna ut sig själv, trots att Brando blivit var­nad för Capote. Hur gick det till? Capote bör­jade med att öppet berätta om sig själv, så kände pratk­var­nen Brando att han var tvun­gen att bjuda till­baka.
Efter en rad framgångsrika romaner hade Capote tröt­tnat på att skriva skön­lit­ter­atur. Han bör­jade intressera sig för en mer verk­lighets­baserad text.
Upp­slaget kom månda­gen den 16 novem­ber 1959 när han hit­tade en enspaltig notis på sidan 39 i New York Times med rubriken ”Väl­bär­gad lant­brukare och tre famil­jemedlem­mar mör­dade”. Ort­san­givelsen var Hol­comb, Kansas, där Her­bert Clut­ter, hans fru samt två av deras fyra barn hade blivit bru­talt mör­dade i sitt hem.
Detta var vad Capote letade efter. Här kunde han inte utgå från sig själv. Han ville åka till Kansas genast. Inte för att reda ut brot­tet utan för att skil­dra hur en sådan ohyg­g­lig hän­delse påverkade ett litet isol­erat samhälle som Hol­comb. Capote tog med sig sin barn­domsvän Nelle Harper Lee. Han berät­tade senare att han aldrig skulle ha stan­nat om han då hade insett vad framti­den bar i sitt sköte:  ”Jag skulle ha kört vidare. Som en flad­der­mus ut ur hel­vetet.”
De kom till en by i skräck. Dör­rarna var låsta, ljusen tända hela nat­ten, vap­nen framme. Folk trodde att det var en ondske­full psykopat som varit i farten. Den märk­liga uppen­barelsen Tru­man Capote väckte mis­stanke och löje. Själv hade han omåt­tligt svårt att umgås med dessa män­niskor. Det var Nelle som räd­dade pro­jek­tet. Hon kunde ta de trub­biga Kansas­borna.
Capote anteck­nade aldrig under inter­vjuer. Det till synes plan­lösa sam­talet var hans metod, det gjorde att folk trodde att det var just det, ett plan­löst sam­tal och inte en inter­vju. Varje kväll gick de till sina rum på War­ren Hotel och skrev ner vad de hört under dagen. Sedan jäm­förde de sina anteck­ningar vid mid­dags­boret.
Capote blev till slut bekant med span­ingsledaren Alvin Dewey. Capote var i prin­cip klar med sitt pro­jekt och skulle åka till­baka till New York när mör­darna plöt­sligt greps. Dick Hick­ock och Perry Smith erkände direkt. Motivet var rån och de hade dessu­tom bestämt sig för att döda alla vit­tnen - med kallt blod.
I ett slag hade allt ändrats och Capote var bara halvvägs. Nu var han tvun­gen att kartlägga de grip­nas liv.
Capote när­made sig de båda under långa sam­tal. I Ben­nett Millers kri­tik­er­rosade film Capote antyds en kär­lek­sre­la­tion mel­lan Perry och Capote men hans biograf, Ger­ald Clarke, skriver att rela­tio­nen var mer kom­plicerad än så: ”var och en såg på den andre och upp­täckte, eller trodde sig upp­täcka, den män­niska han kunde ha blivit”. Perry skyllde brot­tet på sin oly­ck­liga uppväxt, men fick till svar att Capotes var ännu värre.
Nu bör­jade prob­le­men för Tru­man Capote. Han kunde inte skriva klart roma­nen innan his­to­rien hade ett slut. De döds­dömda Perry och Dick fick ständiga upp­skov. Han skrev under flera år på en krönika över ett ohyg­g­ligt brott, som en grekisk tragedi, och vis­ste att han hade en best­seller. Pro­jek­tet höll på att krossa honom full­ständigt.
Till slut var det dags för ”slips­festen” som Perry skrev. Den 14 april 1965 hängdes båda. Tru­man Capote var med. Och i sep­tem­ber kunde han äntli­gen pub­licera In cold blood som en föl­je­tong i fyra delar i New Yorker. Boken kom i jan­u­ari 1966, på sven­ska Med kallt blod, och blev en succé. Den fil­mades året därpå av Richard Brooks.
Men vad var det för en bok? Var det en roman eller var det ett reportage?
En kort bak­grund: nov­ellen var tidigt gen­ren som blev en skrivskola för för­fattare som Twain, Lon­don, Fitzger­ald, Hem­ing­way, Stein­beck. Efter andra värld­skriget vände pub­liken nov­ellen ryggen och ville i stäl­let ha non­fic­tion och jour­nal­is­tik.
Men jour­nal­is­tik var inte en lika god skola som nov­ellen. Non­fic­tion belö­nade research på bekost­nad av skrivteknik och drama­tisk skick­lighet.
Capote accepter­ade pub­likens växande intresse för non­fic­tion men pro­test­er­ade mot gen­rens torra stil. Han ansåg att jour­nal­is­tik kunde var lika förd­ju­pande som skön­lit­ter­atur men oly­ck­ligtvis skrevs den förra av folk som inte hade talang nog för att vaska fram det guld som fanns i gen­ren. Skön­lit­terära för­fattare såg ner på jour­nal­is­tiken och jour­nal­is­ter hade inte lärt sig skriva god skön­lit­ter­atur. Där­för hade aldrig syn­te­sen gjorts.
Capote: ”Jour­nal­is­tiken rör sig alltid på ett horison­talt plan, den berät­tar en his­to­ria, medan skön­lit­ter­a­turen… rör sig ver­tikalt och för läsaren dju­pare och dju­pare in i karak­tär och hän­delser”.
Vad skulle hända, frå­gade han, om en sann his­to­ria berät­tades i roma­nens form? Han beskrev det som att han var instängd i fak­tas tag­gtråd, men inom begrän­snin­gen fanns större fri­het än någon tidi­gare kun­nat inse: åter­skapa långa sam­tal, ordna hän­delserna till en drama­tisk effekt och till och med se in i andras tankar. Capote hade övat sig i film­manus, vis­ste vilka scener som var vik­tiga, vilka detal­jer han skulle ägna omsorg åt. Han före­nade tekniker från filmkonst, nov­ell, roman och reportage. I Med kallt blod blandade han non­fic­tions auk­toritet med fik­tio­nens drama­tiska kraft.
Tru­man Capote var den förste som kla­rade detta. Han ska­pade en ny lit­terär genre: fak­taro­ma­nen.  Häv­dade han själv åtmin­stone. Det fanns dock andra före honom men han banade väg för andra att skriva i samma anda. En mod­ern svensk efter­föl­jare är Gellert Tamas Laser­man­nen.
Det har dock inte sak­nats kri­tiker till Capotes metod, bland annat det fak­tum att hans his­to­ria byg­ger på endast två levande vit­tnen, mör­darna själva. Redak­tören på New Yorker, William Shawn, ångrade att han släppte igenom In cold blood. Han ifrå­gasatte bland annat skildrin­gen av den mör­dade famil­jens liv. Hur kunde Capote veta vad de sa och tänkte vid en bestämd tid­punkt? Han hade ju inte kun­nat tala med dem.
Tru­man Capote häv­dade att Med kallt blod var sann ner till varje komma. Han kunde peka på en källa till varje rep­lik. Den har också blivit hård­granskad men det enda man fun­nit är ett felak­tigt namn på en häst.

Medietrender 2013 VI: Nyhetsarbetets förvandling

Posted on by — No Comments ↓

HÄR AVSLUTAS exem­plen på medi­etren­der 2013 som Nie­man Jour­nal­ism Lab  bett ett antal fram­stående mediemän­niskor i USA fun­dera på. Här hand­lar det om en nöd­vändig omori­en­ter­ing för nyhetsredaktionerna.

Vad orka­nen Sandy lärde oss
De stora tra­di­tionella nyhet­sredak­tion­er­nas organ­is­er­ing kring stora nyheter måste omprö­vas i de sociala medier­nas tide­varv, skriver Michael Maness som leder medieutveck­ling­spro­gram­met vid Knight Foun­da­tion.
Orka­nen Sandy var ett exem­pel på hur resurser ofta slösas bort vid sådana hän­delser och visade också hur vik­tig tro­värdigheten är i rap­por­terin­gen.
Här fanns repor­trar som stod på olika strän­der och talade om att en orkan hade nått land. Under tiden lad­dades tio­tusen­tals YouTube-klipp upp och på Twit­ter fanns en frenetisk mikro-uppdatering av sit­u­a­tio­nen just nu, skriver Maness.
All denna infor­ma­tion var naturligtvis inte pål­itlig men dessa rap­porter ska­pade en liv­full, realtids-rapportering som bety­dde något för män­niskor, på ett sätt som inte ens en hand­full stora nyhet­sredak­tioner kan åstad­komma.
Vad som krävs är nyhet­sredak­tioner som kan fil­tr­era, ver­i­fiera, samla och utveckla de sociala medierna för sina läsare som ett kom­ple­ment till egna repor­trar som rap­porterar effek­tivt och ger sam­man­hang.
Detta kom­mer vi att se mer av under 2013.

Nyhet­sre­porterns död
Heidi Moore, The Guardians ekonomiredak­tör i USA, spin­ner på samma tema: “Nyhet­sredak­tioner kom­mer allt min­dre att handla om dagens nyheter — mobilen (dit alla är på väg) har ändrat det. De blir  mer som war-rooms, eller ett veten­skapligt lab­o­ra­to­rium, där researchteam tänker på hur de ska kunna illus­tr­era, förmedla fakta och ge sam­man­hang oavsett om ämnet är dagsak­tuellt eller inte.“
Repor­trar blir inte belö­nade för scoop utan för att ge sam­man­hang åt hän­delser, organ­is­era dem på ett sätt som tjä­nar läsarna och pre­sen­tera dem i olika medieformer.
Tid­nin­gens webb­sida kom­mer att bestå av små lådor med vik­tig infor­ma­tion grup­per­ade ämnesvis, inte efter pub­licer­ingstid. Detta ersät­ter dagens ver­tikala artikel-på-artikel-format som styrs av vad som hän­der just nu.
I stäl­let för “nyheter” kom­mer jour­nal­is­tiken att handla om “vik­tighet” och varje nyhet­sredak­tion kom­mer själva att definiera vad som är “vik­tig­thet”.
En minoritet av tea­men på nyhet­sredak­tion­erna kom­mer att arbeta som “jour­nal­is­ter” som de är definier­ade i dag, med research och rap­por­ter­ing. Istäl­let kom­mer fram­skjutna roller att innehas av inter­ak­tiva team, experter på sociala medier, pro­gram­mer­are, videoklipp-experter, ljud­ex­perter och andra med tekniska kun­skaper.
En jour­nal­ist blir en “infor­ma­tion­sar­betare” eller en “idéar­betare”, så att alla på en nyhet­sredak­tion är trä­nade i ta ans­var för innehål­let, skriver Heidi Moore.
Det har redan varit en sig­nifikant process mot multimedia-redaktioner, men på många håll är röret fort­farande det­samma: repor­trar gräver fram fakta och sedan ska­par en annan grupp inter­ak­tiva inslag som pas­sar dessa fakta. Det har ännu inte gått så långt som det måste gå.

Detta var sista delen i medieprog­noser från USA. Vad kom­mer att hända i Sverige?

Medietrender 2013 V: Lär er siffror!

Posted on by — No Comments ↓

HÄR FORTSÄTTER exem­plen på medi­etren­der 2013 som Nie­man Jour­nal­ism Lab  bett ett antal fram­stående mediemän­niskor i USA fun­dera på.

Matem­atikens återkomst
Dan Gill­mor som leder mediepro­gram­met vid Ari­zona State Uni­ver­sity har mer ett hopp än förvänt­ningar. Han menar att jour­nal­is­ter under 2013 måste börja lära sig att tolka siffror. De ska ge sin pub­lik uppgifter om vad siffrorna de pre­sen­terar bety­der och förk­lara nyanser.
Till exem­pel när det hand­lar om en nyhet om en med­i­cinsk upp­täckt kring säll­synta can­cer­sjuk­do­mar, talar de också om att risken att någon enskild per­son drab­bas av denna can­cer­form är försvin­nande liten. Och de gräver djupt för att få reda på om något läkemedels­före­tag som gyn­nas av denna upp­täckt också har beta­lat för stu­dien.
I tv-nyheterna slu­tar man med att inleda varje sänd­ning med krim­inella våld­samheter och istäl­let förk­larar att våldet min­skat på de flesta ställen under flera decen­nier.
Gill­mor: “Och artik­lar om kli­mat­förän­drin­gen (om den råkar återup­p­stå på nyhet­sagen­dan) kom­mer att notera den stora veten­skapliga sam­stäm­migheten att a) jor­den blir var­mare b) detta kan få katas­tro­fala följder c) män­niskor orsakar större delen av denna förän­dring. Detta leder till en annan mer välkom­men förän­dring: kli­matskep­tiker dyker inte upp lika ofta i rap­por­terin­gen.“
Vidare, menar han, kom­mer inte jour­nal­is­ter att cit­era “båda sidor”, när den ena sidan ljuger. Eller åtmin­stone tala om att den ena sidan ljuger.
Deras käl­lor kom­mer att bli upprörda men det finns en fördel här: när det blir uppen­bart att medierna tänker hålla dem som har mak­ten ans­variga, kom­mer myspy­set mel­lan jour­nal­is­ter och mak­tens män­niskor att upphöra.
Upprät­telsen av fakta-baserad jour­nal­is­tik blir en frisk vind, särskilt inom poli­tiken. När infor­ma­tions­flödet ökar, blir värdet på varje särskild del av infor­ma­tio­nen mer och mer ifrå­gasatt och repor­trar som kan sina siffror blir mer tro­värdiga. När till­räck­ligt många mediekon­sumenter är hop­plöst förvir­rade, eller blivit brända av lågk­val­i­ta­tiv infor­ma­tion, åter­vän­der de till kvalitet, tror den opti­mistiske Gillmor.

Fler medi­etren­der följer.