Category Archives: Övrigt

En krönikas melodi

Posted on by — No Comments ↓

Den sjun­gande krönikören.

I SÖNDAGENS God­mor­gon, världen intro­duc­er­ade Ulrika Knut­son en ny genre: den sjun­gande krönikan. Den hade inslag av både skillingtryck och Bell­man.
Det var ett gott grepp. En krönikör måste bjuda på sig själv. Det lig­ger i själva krönikans kärna att för­fattaren är per­son­lig.
Ulrika Knut­son kan gen­ren. Här några andra exem­pel från samma radio­pro­gram.
1) För några år sedan berät­tade hon om ett besök i Bask­ien, när hon råkade hamna på en restau­rang där ett bröl­lop skulle firas. Hon drogs in i fes­ten och det var livligt och trevligt.
Först efteråt fick hon reda på att säll­skapet till­hörde den ter­rorstäm­plade organ­i­sa­tio­nen ETA. Skrat­tet fast­nade i halsen och nu kom hon in på det som var hennes egentliga ämne, ter­ror­ism.
Detta är ett van­ligt och mycket tack­samt grepp i krönike­bran­schen: man utgår från någon per­son­lig hän­delse som för vidare in i ett större ämne.
2) Under Knutby-rättegången beskrev Ulrika Knut­son för­sam­lin­gen i den lilla byn utifrån tak­mål­ningarna i Knutby medeltid­skyrka, där Kristi brud är avbil­dad. (Att jag sedan stal idén till en egen krönika kan väl vara för­låtet.)
Bra grepp: bege sig bort från hän­delser­nas cen­trum för att få per­spek­tiv.
3) I sep­tem­ber tog Knut­son upp det då aktuella ämnet om Lars Vilks besök på en rasistkon­fer­ens i New York. Men hon stan­nade inte bara där, hon vidgade ämnet till andra lik­nande aktuella hän­delser: den för­fal­skade enkro­nan med kun­gasatir och nal­larna över Vit­ryssland.
Inte nog med detta, hon gav även per­spek­tiv bakåt till andra kon­tro­ver­siella konstnärs-personer som Dan Wol­gers och Lars Hillers­berg och hans tid­ning Puss.
Bra grepp: en skick­lig krönikör kom­menterar inte bara en aktuell hän­delse utan ser också tren­der och ger sam­man­hang och per­spek­tiv.
Allt detta och mer där­till behärskar krönikör­sproff­set Ulrika Knut­son. Hon vet dessu­tom att en bra krönika ska det sjunga om.

Placera orden med känsla

Posted on by — No Comments ↓

Bör vara välplac­erad — den också.

HUR MAN PLACERAR ord i meningar och meningar i sty­cken kan vara skill­naden på en stark och en svag text.
Den här menin­gen till exem­pel: ”Han kas­tade en sten på mig”, har inte samma effekt som den här: ”Han träf­fade mig med en sten”.
Genom att i den senare plac­era det cen­trala ordet ”sten” sist får läsaren näs­tan känslan av att själv bli träf­fad — med en sten.
Man ska alltid söka efter den allra bästa effek­ten av ord och meningar. Har man bra citat i anteck­n­ings­blocket ska de också tas om hand väl.
Om man väl­jer att sluta ett reportage med ett citat (vilket inte alltid är att före­dra) så tänk på vilka ord det är som ska klinga i slu­tack­o­rdet.
Det är inte ”, säger han” eller ”, säger hon” och inte ens ”, säger hen.” Det är orden i citatet som ska klinga.
I mitt reportage om Lån­garedsmor­den slu­tar jag inte:
Huset har varit avspär­rat i sju månader och i fön­stren kan han se hur blom­morna viss­nat en efter en. Men mön­jelil­jan blom­mar i röd-gult. 
– Det är en häl­sning till oss från Inger, säger Kjell som förstått dess bud­skap.
Utan: Lån­garedsmor­den.
Inom retoriken finns en 2–3-1-regel, alltså att börja med det näst bästa argu­mentet, följt av det sva­gaste och avs­luta med det bästa. Så kan man tänka när man skriver tid­ning­s­tex­ter också eller åtmin­stone följa regeln att lägga det sva­gaste i mit­ten.
Inte:
Anna Ander­s­son som kom gående ned­för Stor­gatan när explo­sio­nen inträf­fade berät­tar: — Det var fruk­tans­värt att se. Jag såg elds­flam­mor slå ut från fön­stret.
Bät­tre:
– Det var fruk­tans­värt att se, säger Anna Ander­s­son som kom gående ned­för Stor­gatan när explo­sio­nen inträf­fade. Jag såg elds­flam­mor slå ut från fön­stret.
Det är tyvärr inte bara att skriva på, man måste tänka lite också. Unge­fär som när man spelar ten­nis, det är bra om man får bollen över nätet men det är bät­tre om den är välplacerad.

SPRÅKBRÅK Almedalstalsextra: Stefan Löfven (s)

Posted on by — No Comments ↓

Mod­ern hälsare.

START
Ste­fan Löfven bör­jar med att gå fram och hälsa på några av de ung­do­mar som ställt upp sig bakom talarstolen. Man hör honom säga “Hal­loj!“
Anti­n­gen är det gam­meltöntigt eller också är det helt rätt. Antagli­gen det senare för framträ­dan­det är väl genomtänkt. Att till exem­pel ha entu­si­astiska ung­do­mar kring sig är en kopia av pres­i­dent Oba­mas möten. Så hade också socialdemokra­terna bju­dit in hans valkam­pan­jledare Jen­nifer O´Mailey Dil­lon till Almedalen.
SLUT
“Vän­ner valet är vårt att vinna — framti­den är vår att forma!“
Ordet Vän­ner använde alla par­tiledare, utom Jim­mie Åkesson och Jan Björk­lund som sa Sverigevän­ner.
Olof Palme sa kam­rater, den klas­siska arbetarrörelse-hälsningen. Ste­fan Löfven kanske tycker den låter för mil­i­tant. Eller för ålder­dom­lig. Han lutar sig mer mot Obama än Palme.
“Hal­loj vän­ner!” lig­ger nog mer i tiden.

Goda råd från Woodward

Posted on by — No Comments ↓

Bob Wood­ward

DEN AMERIKANSKE jour­nal­istle­gen­daren Bob Wood­ward är vid 70 år fyllda fort­farande en av de mest infly­telserika poli­tiska repor­trarna i USA. Han är fort­farande knuten till Wash­ing­ton Post, tid­nin­gen han varit tro­gen sedan 1971.
Wood­ward har sedan Watergate-avslöjandet skrivit fem­ton böcker. Den senaste kom i fjol och är en hård­hänt granskn­ing av pres­i­dent Oba­mas första pres­i­dent­pe­riod, The Price of Pol­i­tics.
Nyli­gen var han på Poyn­ter Insti­tute och delade med sig av sina råd. Insti­tutets Roy Peter Clark noterade:

  • Målet är fort­farande att bistå läsarna med “den bästa möjliga ver­sio­nen av sanningen”.
  • BW bekla­gar “e-mail research”. Hans egen mest kraft­fulla research­me­tod är att dyka upp.
  • Den bästa tiden att knacka på dör­ren hos en fyrstjärnig gen­eral som vägrat ta emot sam­tal, är 20:17 — på en tisdag.
  • När denne gen­eral öpp­nade dör­ren och såg Wood­ward stå på tröskeln, frå­gade han: “Håller du fort­farande på med den här skiten?”.  Sedan bjöd han in honom.
  • BW får folk att prata genom att över­tyga dem om att han är gen­uint intresserad av vem de är och vad de bryr sig om.
  • För att få möta pres­i­dent George W. Bush skick­ade BW ett brev på 22 sidor där han redogjorde för sina syften med intervjun.
  • Han letar alltid efter bevis: möten, beslut, min­nen, dag­böcker och älskar män­niskor som anteck­nar under möten.
  • Även om han anteck­nar under en inter­vju finns en “bevis­lig ren­het i en band­spelare”. Vid vik­tiga inter­vjuer använ­der han två bandspelare.
  • Han använ­der två par­al­lella anteck­ningar, en för män­niskor, en för kro­nologi. De senare blir stom­men i berättelsen.
  • BW och Carl Bern­stein sålde sitt Watergate-material till Uni­ver­sitetet i Texas för fem miljoner dol­lar– “där­för bör man spara på allt”.
  • Och ja, han har även sett fil­men Deep Throat.

Dave Berry om hur artiklar blir till

Posted on by — No Comments ↓

EN AV MINA favoritkåsörer är Dave Berry som i många år skrev i The Miami Her­ald. Han slu­tade för flera år sedan men tid­nin­gen fort­sät­ter att pub­licera hans gamla kåserier.
Han hade väl sitt på det torra efter att ha varit syn­dik­erad i 500 tid­ningar, alltså att få betalt för samma kåseri 500 gånger (något att tänka på för Johan Hake­lius som skriver i 500 sven­ska tid­ningar, men olika tex­ter).
Dave Berry har fort­satt skriva barn– och ung­doms­böcker och kom nyli­gen med sin första roman, Insane City.
Jag hit­tade ett klipp från 2003 där han tar upp det låga förtroen­det för jour­nal­is­ter som finns i samhäl­let. Det är lägre än bil­försäl­jare, kid­nap­pare, Hitler och “flight-utrop på fly­g­platser”. Men ändå bät­tre än advokater.
En läsare undrar var­för artik­lar i ämnen han kan ofta är behäf­tade med så många fel. Dave Berry förk­larar hur det går till på en tid­ning.
Först sam­lar reportern in infor­ma­tion genom att inter­vjua män­niskor där cirka 35 pro­cent blir rätt cit­erat. Artikeln skrivs sedan och läm­nas till en deskredak­tör som ogillar repor­trar efter­som de får lämna huset ibland medan deskredak­tören måste vara kvar i tid­ning­shuset och dricka dåligt kaffe.
Sedan hän­der föl­jande enligt Berry: “Deskredak­tören upp­täcker att reportern gömt det vik­ti­gaste i sto­ryn i fjor­tonde sty­cket som redak­tören nu försöker fly­tta med “klipp och klis­tra”- kom­man­dot, vilket resul­terar i att artikeln försvin­ner in i en annan dimen­sion. Detta delvis beroende på att redak­tören, pre­cis som alla andra jour­nal­is­ter, har datorkun­skaper som en kål­rot, men också på grund av att det nya skrivpro­gram­met har några “bug­gar” som ett resul­tat av att det blivit installerat av en lägsta-budet-försäljare vars senaste jobb var att serva Femkampsspel på ett nöjes­fält.“
Ja, sedan vet vi hur det brukar gå. Redak­tören och reportern, som nu hatar varan­dra, skriver ihop artikeln från min­net och läm­nar sedan över den till den grafiske illus­tratören som kapar text som är i vägen för den stora läsarvän­liga grafiken, som egentli­gen skulle illus­tr­era en helt annan his­to­ria i hel­gbi­la­gan.
Så kan det gå, åtmin­stone när en kåsör beskriver verk­ligheten. Den kanske inte är helt sann. Men roligare.