Hur personer presenteras för läsaren

Posted on 10 november, 2014 by Peter Lenken — No Comments ↓

Vem berättar?

POCKETSHOPEN HADE just fått in det första nytrycket av årets nobelpristagare, Patrick Modiano. Det var romanen “Lilla smycket”.
Jag köpte den genast och började läsa på tåget. Den börjar: Tolv år hade nog gått sedan man slutade kalla mig Lilla smycket och jag befann mig på metrostationen Châtelet vid rusningstid.
Jag-berättaren föreställde jag mig av någon anledning vara en man, kanske av slentriantanken att det är en man som är författaren. Men längre fram stod det, när huvudpersonen följt efter en äldre kvinna: Vad var vi för ena, vi två? En kvinna av obestämbar ålder och en ung flicka, uppslukade i vimlet av resenärer.
Då hade jag hunnit drygt sex sidor in i romanen. Det var alltså en kvinna som berättat för mig och jag måste ögna igenom den från början för att läsa med rätt person i tankarna.
Funderade över varför en författare väntar sex sidor innan det avslöjas vem som talar till läsaren. En nobelpristagare dessutom.
Fick en misstanke. Originaltiteln är “La Petite Bijou”. La, den franske läsaren hade alltså redan i första meningen klart för sig att det var en kvinna som förde ordet. Om det varit en man hade det stått “Le Petit Bijou” (kan ingen franska själv men kontrollerade med fransktalande vänner, bijou är visserligen maskulinum men eftersom det här är ett egennamn används den bestämda artikeln la eller le).
Ett dilemma för en översättare alltså. Vad kan man göra? Lägga in en bisats: “…kalla mig, en åttaårig flicka, Lilla smycket…”? Jag brukar inte läsa baksidestexter, om jag gjort det hade jag fått veta att flickan var arton och hette Thérèse.
ALLTNOG, INGET STORT problem. Men vi kan ta det från nobelnivå till vanlig tidningstextnivå. Alltså, hur man introducerar nya människor i sin text.
Ibland kan det i en text där någon talat i några pratminus komma ännu ett långt pratminus och man förutsätter att det är samma person som fortsätter att tala, men på slutet står det “säger…” och det är en ny person. Inte bra.
Om det är en ny person som introduceras, berätta det tidigt, innan citatet eller i början av det.
Det handlar om att göra klart för läsaren vem som talar. I en dialog mellan två kan det räcka i de första citaten, sedan förstår man att de växlar ord (men då får det inte vara flera utgångar i den enes citat). Hela tiden hålla överenskommelsen med läsaren vem som för ordet.
Ibland är det också hur någon talar. Om det efter ett långt citat står: “…säger hon på bred småländska”, blir man nästan tvungen att läsa om citatet för att “höra” dialekten. Om det står innan citatet hör man det automatiskt.
I ett längre reportage kan man visa en person i inledningen som återkommer senare i texten. En slags förvarning. Men man måste komma ihåg att om en person ges viss uppmärksamhet i inledningen väcker det förväntningar hos läsaren att personen ska återkomma senare i texten. (Här tänker jag på Carin Mannheimer som skulle spela in en jordfästningsscen och en statist spelade över med häftig gråt. Scenen togs om, annars hade tittarna varit övertygade om att det nu kom in en ny person in i handlingen. Vem var hon? Den dödes okända dotter?)
Det är bra om en ny person kan introduceras med en liten karaktäristik, något personen gör till exempel: “I baren fanns hennes man. Han satt och speglade sig i zinkdisken.“
Om ett reportage sträcker sig över flera sidor måste bylinen finnas först, särskilt om det finns en jag-berättare. Jag ska inte behöva bläddra sex sidor framåt för att få veta vem som talar till mig.
Då ser jag även om det är en man eller kvinna. Texten kan dessutom vara späckad med små språkliga smycken och då vill jag veta namnet på den jag ska lägga på minnet.

Anekdotens kraft

Posted on 20 oktober, 2014 by Peter Lenken — No Comments ↓

Fokus på anekdoter

HÄROM VECKAN SKREV Torbjörn Nilsson ett reportage i Fokus om den pågående regeringsbildningen. Rubriken var “Det inre kabinettet” och han inledde med en anekdot som utspelade sig för 60 år sedan:

På eftermiddagen den sista maj kom bud från kanslihusets högre nivåer ner till källaren där varudistributionsutredningen sammanträdde. Herr Erlander ville genast träffa utredningens ordförande fru Lindström. Han ville ha råd av henne i ett ministerärende. Samtalet slutade med att hon själv blev minister med en diversehandel i portföljen. På det sättet tog sig Ulla Lindström in i regeringen. Det var 1954 men inget tyder egentligen på att det är annorlunda idag.

Så följer en genomgång av turerna i Löfvens regeringsbildning och hur somliga statsråd fått tunna ministerposter utan makt medan ett fåtal har den verkliga makten i regeringen. Nilsson avslutar med en annan anekdot om Ulla Lindström, nämligen när hon avgick i protest. En fin antydning om kommande maktrelationsproblem i den nya regeringen.
Det finns gott om bra anekdoter. Men det är en konst att använda dem i ett reportage. Det får inte bara vara en allmänt lustig historia, det måste finnas en djupare mening till varför de finns med i texten. Precis som detaljer: inte bara smäcka texten full med dem utan noga välja ut de som berättar något. Anekdoter ska säga något mer, ge perspektiv på det man har att berätta. Då är de väldigt effektiva och ofta god läsning. Och om de används i inledningen, ett bra sätt att dra läsaren in i texten.

JAG HAR ETT GAMMALT klipp från New Yorkers korrespondent i Paris, Jane Kramer, som skrivit sina “Letter from Europe” i över tjugo år. Det är ett långt reportage om fransk politik som inleds med en anekdot. Lägg märke till hur fint hon låter en vanlig sandwich bli något större, en bild av fransk politik:

Late one night toward the end of March, after a day spent listening to too many Frenchmen talk politics, I called room service at my Paris hotel, hoping for a sandwich. “We have ham and Emmental, on toast,” the waiter on the phone told me. “Good,” I said, “and could you grill the sandwich?” “No, Madame. The menu says ham and cheese; if we grill the sandwich, that would be more like a croque-monsieur.” “Agreed,” I said. “Make it more like a croque-monsieur.” “Alas,” he said, “that is not possible. A ham-and-cheese sandwich is never grilled, only when the menu says ´croque-monsieur,´ and it does not say ´croque-monseiur´.” It occurred to me then that I was lost in a very French conversation, and never mind that the waiter same from Senegal. He was French now, and our conversation was no different, really, from the ones I´d been having all day with those stock characters from the country´s ongoing campaign commedia — the pundits, the philosophers, and the pols. The French are often accused of being trapped in their Cartesian categories. A cold sandwich cannot morph into a hot sandwich without considerable mental accommodation on the part of the person putting it together. In politics, the left cannot creep toward the center, let alone the right, without a deep, if not intolerable, sense of ideological betrayal. The right rarely even consider the posibility of creeping. Change, on the right, is more a matter of cosmetic surgery.

Du sköna nya journalistvärld

Posted on 16 oktober, 2014 by Peter Lenken — No Comments ↓

JAG LÄSER ETT referat av ett föredrag som Aftonbladets mobilredaktör Ted Kudinoff höll på en konferens i Amsterdam. Och får en inblick i vilka kriterier som styr den nya journalistiken. Nyttigt att veta för en gammal pappersräv.
Att kvällstidningar alltid varit på det klara med vad som säljer är inget nytt. Men här talar vi bortom rubriker och löpsedlar.
Aftonbladet Plus har 1,8 miljoner besökare på mobilen varje dag och för att fånga in läsare har man inte bara en redaktion utan också trafikanalytiker för att bäst förstå vad publiken vill ha.
Ted Kudinoff betonade, enligt referatet på journalism.co.uk, att det var viktigt med full hängivenhet på alla nivåer, från chefredaktör till reportrar, deskar och analysteam.
Han berättade att sex och relationer är perfekta för mobilen. Anledningen är att läsarna har sin smartphone med sig hela tiden och därför känns den mer privat jämfört med datorer som kanske delas med hela familjen.
Även nöjestexter är gångbara på mobilen. Läsarna letar alltid efter extramaterial kring kändisar och populära tv-program.
Krim är också poppis, särskilt kvällar och helger: “Vi kan skriva nästan vad som helst om kriminalitet och mystik och det säljer”, sa Kudinoff enligt referatet.
Redaktionen jobbar väldigt nära analysteamet för att identifiera tidpunkterna för topptrafik i mobiltelefonerna och skräddarsy texter som passar.
Dessa tider är 6.30 — 9.00 på morgonen, klockan tolv på dagen och mellan 18.00 och 23.30 på kvällen. De är nära knutna till läsarnas mobilbeteenden. Man anpassar en toppstory för dessa tider för att det ska stämma med vad läsarna vill ha.
Det är inte bara är unga som läser i mobilen, Aftonbladet har även många äldre läsare, därför måste de veta vilka ämnen som säljer bäst vid vilka tillfällen.
Hängivenheten till innehåll som är anpassat till betal-idéer behöver spridas ut över organisationen för att det ska fungera, menade Kudinoff och han försäkrar sig om att reportrarna är medvetna om att deras artiklar förväntas dra till sig nya prenumeranter.
Så långt referatet.
Nästa steg är väl att anpassa materialet individuellt. Man vet vad en speciell läsare brukar klicka på och toppar med det i just den personens mobiltelefon. Ungefär som när ICA skickar ut rabatter på varor man brukar handla.
Mer kommersiell än så kan väl knappast journalistiken bli.
Nackdelen är att man frestas skriva “nästan vad som helst”. Vilken reporter vill skriva “vad som helst”? Jag tror att de flesta vill skriva något viktigt och relevant.
För en kvällstidning är detta bara en förlängning av gamla lösnummerstrategier. Men klickandet är inte heller något nytt. Fråga kungen.

SPRÅKBRÅK: Kulturministern som glömdes

Posted on 3 oktober, 2014 by Peter Lenken — No Comments ↓

VILL MAN TA DEL AV viktiga nyheter brukar man gå in på de stora mediernas webbsidor. Men gäller detta även kulturnyheter? Till exempel att vi för första gången på åtta år fått en ny kulturminister.
Jag roade mig med att kolla hur alerta kulturredaktionerna var efter Löfvens tillkännagivande om att Alice Bah Kuhnke (mp) blivit ny kulturminister, vilket skedde 09:36. Här är min spaning:
09:41 Sveriges radios kulturredaktion först ut med nyheten i topp.
09:47 Svenska Dagbladet god tvåa.
09:54 Göteborgs-Postens kulturredaktion byter topp, men ingen kulturminister utan nyheten att Avicii tar en paus.
10:07 SvD: Första kommentaren (av den allestädes närvarande statsvetaren Ulf Bjereld).
Sedan händer ingenting.
Jag kollade efter 45 minuter, då hade GP:s kulturredaktion snappat nyheten, med samma Bjereldkommentar.
Fortfarande ingen kulturminister i DN, Expressen och Aftonbladet.
Efter en timme hade SvD sin första egna kommentar.
11:01 vaknade kulturchefen på Aftonbladet Åsa Linderborg med en kommentar i tv-studion.
SR låter oss lyssna till Alice Bah Kuhnkes sommarprogram från 2011.
En och en halv timme efter att nyheten kom ut hade den ännu inte landat på Aftonbladet/kultur. Och DN toppade fortfarande med debatt om kyrkomusiken.
Alltså ingen särskilt alert nyhetsrapportering, med ett par undantag. Jag tycker att kulturredaktionerna borde varit mer i beredskap, med analyser och kommentarer, ungefär som de ofta är vid Nobelpris-nyheter. Särskilt med tanke på den vilda spekulation som varit över vem som skulle bli ny kulturminister.
Vad kan man dra för slutsatser av detta? Två stycken, som inte behöver utesluta varandra.
1) Den gamla fördomen att kulturjournalister är usla på rappa nyheter besannas.
2) Tidningarnas webbsidor håller på att bli vad papperstidningen varit länge nu: en andrainstans när det gäller att rapportera nyheter. Åtminstone i text. Webbsidorna blir alltmer tv-kanaler som i och för sig kan sända direkt men det snabba kommenterandet finns på de sociala medierna.

Berättelser hör hemma i nyhetsarbetet

Posted on 29 september, 2014 by Peter Lenken — No Comments ↓

DE SENASTE DAGARN har radion varit full av berättelser från den sjunkna Estonia, tjugo år efteråt. Vi har hört dramatiska berättelser, svåra att slita sig från. Intervjuerna har genomgående varit bra genomförda, främst på grund av att reportern litat till berättelsen och inte avbrutit i onödan (ett gott tecken på en fängslande radiointervju är att man blir sittande i bilen, trots att man är framme).
De visar på kraften i den raka berättelser och att nyheter och berättande inte står i motsättning till varandra. Berättande journalistik hör hemma i nyhetsarbetet. Visst, tidningarna har också haft bra berättelser från Estonia.
Det får mig osökt att komma med en liten repetition i berättande journalistik:
Om man väljer att skriva ett berättande reportage bör man undvika historier som enbart beskriver till exempel en olycka. En bra story behöver element av något val. Om man beskriver en olycka bör man kunna beskriva beslut som ledde fram till den. Storyn ska vara om människor, om deras beslut och dess konsekvenser (som mannen på Estonia som tvingades överge sina föräldrar och rädda sig själv).
En berättelse är som en rörlig film. Den behöver ha ett rikt inslag av detaljer så att läsaren inte bara får höra historien utan även uppleva den.
För det mesta börjar historien från början och följer en serie händelser kronologiskt. Det finns två vanliga sätt att förstöra en bra story:
1) Att berätta historien, händelse för händelse utan beskrivande detaljer och dialog.
2) Att försöka berätta historien med allt för målande detaljer och citera allt som sägs.
Båda dessa metoder saknar struktur. En bra berättelse ska vara mer suggestiv än uttömmande. Läsarens fantasi behöver lite plats. Att ge för mycket detaljer tar över läsarens fantasi men orsakar också en temposänkning av storyn.
Tempo är en viktig ingrediens i berättande reportage. Mer detaljer och kortare meningar saktar ner. Längre meningar och mindre detaljer ökar tempot.

HUR SKA MAN VETA när man ska ha mer detaljer eller lämna dem ute? Det hjälper att tänka sig historien bestående av episoder, mindre scener som hålls ihop för att skapa den längre historien.
Om man delar upp sin story i några få avsnitt, behöver man suggestiva detaljer inom avsnitten men skynda snabbare i övergångarna mellan dem. Någon har liknat episoderna vid pärlor på en tråd: håll pärlorna glänsande, håll tråden spänd. Läsaren vistas i episoderna men behöver bli orienterad och den uppgiften har övergångarna.
Om man vill rucka på kronologin är den enklaste metoden att börja i mitten och använda sig av tillbakablickar för att fylla i vad som hänt innan.
Den metoden är bra för att hålla kvar läsarens intresse. Det kan även bli en stark start, att kasta in läsaren i händelserna.
Alltså hitta en serie händelser som hakar i varandra och bygger upp berättelsen. Den som även hittar ett klimax i en scen med dramatik eller stora känslor som faller ut i en avklingande avslutning har nått längre än många förmår.