UTTRYCKET ”berättande journalistik” används allt oftare. Vi ska skapa berättelser för läsarna. Här handlar det dock inte alltid om text, mer om att berätta med grafik och bilder. Det är som att det inte slagit policymakarna på redaktionerna att det faktiskt också går att berätta med ord.
Det ena utesluter inte det andra, men för mig som skrivande journalist är det naturligtvis texten jag tänker på. Narrative writing har länge varit ett stort ämne inom amerikansk press och det har skrivits åtskilliga hyllmeter i ämnet.
Om vi nu ändå slår ett slag för den berättande texten är det två saker som man bör tänka på.
1: Välj rätt historia – eller berätta historien på rätt sätt.
2: Använd rätt verktyg – detta ska inte bli en artikel utan något som kräver ett delvis annat sätt att arbeta på.
Ett grävjobb kanske passar bättre att skriva i artikelform som en rak redovisning av de fakta man fått fram. Det kan bli spännande läsning ändå.
Eller också kan man fundera på om det man vill få fram kan berättas genom en inblandad person eller med hjälp av en symbol som kan vara motorn som driver berättelsen framåt.
Ska man skriva en berättelse krävs att man redan från början är medveten om att man behöver mer än hårda fakta.
Det handlar inte bara om vem, vad, när, var? Utan också: varför och hur? Frågor som ger berättelser.
Varför gjorde du så? Hur kändes det att…?
Och frågor som ger detaljer till berättelsen: Vad hade du på dig? Hände något mer sedan? Hur var vädret?
Man kan också ställa frågor till sin reportageidé: Vad är det övergripande temat? Vad är den underliggande, större berättelsen? Vad är problemet? Vem är huvudpersonen? Vilka är nyckelscenerna?
Man behöver inte vara en Hemingway för att skriva reportage. Kom ihåg: Reportaget är en arbetsmetod.
Tag Archives: reportage
Det kan räcka med lite opak
ATT REDOVISA SINA källor är en hörnsten i all journalistik. Det sker lätt i en nyhetsartikel. Läsaren vill veta var vi fått uppgifterna ifrån och även veta vad vi inte lyckats ta reda på. Helt enkelt få en redovisning av gränslandet där kunskapen vilar på mer osäker grund.
Men om man skriver ett berättande reportage blir det lurigare. Källredovisning kan faktiskt vara en fiende till den spännande och fascinerande historia vi ska berätta och som man vill att läsaren ska dras in och försjunka i.
Här vill skribenten inte avbryta den illusionen genom att plötsligt träda fram och berätta torra fakta om källor. Detta är en del av den norske medieforskaren Jo Bech-Karlsens kritik av den amerikanska formen av narrative writing (se de två senaste bloggposterna nedan).
Det vill säga texter där skribenten gömmer sig på litterärt manér och är den allvetande berättaren. Det helt igenom litterära reportaget är en sällsynthet i Sverige, det normala är en blandform med litterära grepp och traditionella journalistiska passager.
I USA ÄR DET desto vanligare och Bech-Karlsens kritik finns även där. Roy Peter Clark på Poynter Institute jämför skribentens grepp om läsaren med en illusionists magiska trick. Det blir mindre illusoriskt om publiken ser speglarna och de tunna linorna.
Författaren har som magikern skapat en illusion, ljuset släcks ner, ridån viker åt sidan, strålkastaren träffar scenen och vi förflyttas till en annan plats, en annan tid.
Verktygen vi lånar från den skönlitterära lådan kan givetvis användas till att skapa illusioner, precis som i en roman eller i en film. Ingmar Bergman talade om hur lätt det var att manipulera biopubliken. Om man påstår att det är ett landskap utanför fönstret så tror åskådarna det, trots att det är en kuliss.
Denna effekt skapas av detaljer, scener, tidsförflyttningar, närvaro alla lånade rekvisita från den där lådan.
Förmågan att hitta på historier som om de var sanna är lika gammal som människan. Men det är en sak att hitta på och en annan att bygga sin historia på fakta.
Roy Peter Clark citerar den amerikanske reportern Tom French som menar att det är ett tuffare hantverk att ta råmaterialet från det vardagliga livet, en kidnappning i Boston eller en explosion i en kemisk fabrik i Texas, och göra det till en berättelse som ger läsarna en empatisk upplevelse.
Här ligger också det stora ansvaret på reportern. Litterära grepp och estetiska överväganden kan aldrig ha företräde över det journalistiska sanningskravet.
MEN DET BEHÖVER inte betyda att dessa står i konflikt med varandra. Hur ska man då göra om man vill ha flyt i historien utan vägbulor i form av källredogörelser?
Man kan ha en redaktionell kommentar intill som talar om vad innehållet bygger på. Eller tilläggsdelar på webben.
Och varför skulle inte en tidning kunna använda sig av fotnoter ibland? Till exempel i somliga grävande reportage som kräver en lång redogörelse med mängder av fakta kanske det skulle passa med en notsamling i slutet. Fotnoterna ger storyn mer transparens och bygger trovärdighet och auktoritet.
Allt berättande handlar om trovärdighet. Ibland kan man acceptera en berättelse som den är utan att behöva bry sig om alla källdetaljer. Man behöver inte se reportern, det kan räcka med att man vet att det finns någon där bakom draperiet. Någon som visat att det finns trovärdighet bakom orden.
Med rätt känsla kan reportern visa att berättelsen är relevant och sann utan att dämpa läsarens inlevelse i storyn.
Jag har hittat ordet opak i mitt gamla tummade synonymlexikon från 1979. Texten ska vara opakisk, lite svagt ljus och mjölkig, där man kan man se ljuset skina igenom.
Det kan kort sagt räcka med lite opak i texten.
För övrigt bygger detta inlägg på Jo Bech-Karlsens bok Åpen eller skjult, Roy Peter Clarks nyligen publicerade blogginlägg samt en del egna funderingar.
Det blev inget avklingande vackert slut. Men en ganska god transparens.
Berättande reportage: en kritisk röst
I BÖRJAN PÅ 80-TALET gick jag en reportagekurs på Fojo, bland annat med Ameila Adamo som då var featurechef på Aftonbladet. Kursledaren kom från Norge och hette Jo Bech-Karlsen. Det var han som lärde mig att reportaget i första hand inte är en stilistisk övning för de litterärt begåvade utan en arbetsmetod.
Bech-Karlsen har skrivit mycket klokt om reportaget som genre. Hans senaste bok heter Åpen eller skjult och syftar på berättaren i en text. Den är kritisk till mycket inom det litterära reportaget, särskilt den amerikanska varianten som i Norden främst anammats i Danmark. Bech-Karlsen menar att man inte kritiklöst kan använda fiktionens språkliga verktyg utan att det påverkar den verklighet man ska berätta om.
Det berättande reportaget rör sig i gränslandet mellan journalistik och skönlitteratur. På senare tid har det motsatta också diskuterats, där författare lånar från journalistiken, gör research och skriver en roman som bygger på verkliga händelser.
Gränsen mellan fiktion och verklighet har blivit flytande. Men, anser Bech-Karlsen, hybrider fungerar bättre inom litteraturen än inom journalistiken. Inom den senare är fakta och sanningskrav det väsentliga. Läsaren måste lita på reportern.
När Tom Wolfe introducerade begreppet New Journalism 1973 fanns fyra grundtekniker: 1) Scen-på-scen 2) Fullständig dialog 3) Tredje person 4) Symboliska detaljer.
För Jo Bech-Karlsen är det mest kontroversiella användandet av tredje person. Då gömmer sig berättarrösten för läsarna och skapar en illusionsvärld som inte hör hemma inom journalistiken, menar han. Det kan till förväxling likna fiktion.
Tolkad verklighet framstår som riktig verklighet. Det uppstår en situation där allt flyter. Skribenten vill heller inte ha något illusionsbrott med pratminus eller kritiskt resonemang kring källor.
DEN HOLLYWOOD-DRAMATURGI som används i dessa sammanhang är extremt konfliktstyrd. Här krävs hjältar och skurkar. Risken för att både godheten och ondskan överdrivs är överhängande.
Den som är skurk i dramat demoniseras. Personframställningen blir förenklad. Tv-dokumentären har gjort demoniseringen till grundform, anser Bech-Karlsen: “God journalistik kan stå i konflikt med god etik.“
Det finns liten plats till bakgrund, fakta, och vidgade vyer och samhälleligt sammanhang. Verkligheten beskrivs endimensionellt utan den komplexitet som alltid finns.
Fördelen med öppen reportageform, med ett tydligt jag i berättelsen, är att det inte råder någon tvekan om var rösten kommer ifrån. Skribenten kan också vara öppen kring det som är osäkert i framställningen och låter läsaren göra sina egna bedömningar.
Den amerikanska formen narrative writing har tydliga tendenser att sammanblanda fiktion och fakta. Därför är den främmande för den nordiska reportagetraditionen, skriver Bech-Karlsen. Och den sätter journalistikens egenart på sin spets: fiktionsspråk kan strida mot journalistikens dokumentära program, och skillnaden mellan verklighet och fantasi blir luddigt. Det gör något med innehållet och med läsarna.
Mer om Jo Bech-Karlsens kritik i nästa inlägg.
Barnsligt enkel dramaturgi
DET FINNS MÅNGA modeller för ett dramaturgiskt berättande. Man kan studera Hollywoodfilmers uppbyggnad eller gå tillbaka till Aristoteles.
Men i själva verket är det barnsligt enkelt. Just detta illustrerades i söndagens Babel i SVT när författaren Jonas Hassen Khemiri gjorde prao på ett dagis.
Hans uppgift var att berätta en saga för barnen och han började med att fråga hur en bra saga skulle vara. En flicka svarade: “I början ska det vara så där lugnt och i mitten brukar det vara spännande, sen så fixar det sig typ på slutet.“
Det är egentligen allt man behöver för att berätta en historia. En början, en mitt och ett slut. Det är ett rep att hålla sig i både för den som skriver och för läsaren. Det är en grund som även ett barn kan förstå.
Form finns i allt skapande. En klassisk poplåt kan ha delarna vers, refräng, stick, vers, refräng. Sedan kan delarna varieras i det oändliga. Chuck Berrys Roll over Beethoven ser ut så här: riff, vers, vers, vers, refräng, vers, vers, refräng, slut. Inget stick men ett ganska bra riff.
Beethoven själv skrev sina symfonier strikt ordnade i fyra delar, där den första hade ett huvudtema och ett bitema. William Shakespeare skrev pjäser i fem akter. Form håller ihop.
Grunden för allt skrivande är att hitta de stora delarna, först i researchmaterialet sedan i dispositionen. Läsaren ser orden, meningarna och stilen men kanske inte upptäcker det underliggande mönstret. Det är bra. Då är det invävt naturligt i texten.
Ett sätt att få ordning på ett längre reportage är att sätta rubriker på de olika delarna och ordna researchmaterialet i dessa. Sedan kan man hitta de stora delarna och inom varje stor del finns mindre delar. Allt som är stort består som bekant av mindre delar.
Det är inte bara i de långa reportagen man har hjälp av att strukturera sitt material. När man skriver med klockan tickande kan det vara bra att ha en ordning i bakhuvudet som fungerar varje gång. Till exempel: anslag, person, miljö, bakgrund, konflikt, fördjupning/kontext, effekt, slut. Inte nödvändigtvis i den ordningen, mellan anslag och slut kan man variera sig.
Eller göra det ännu kortare och använda Aristoteles tre dramatiska enheter: tid, plats och händelser. De finns inte bara i en Shakespearepjäs utan även i en tidningsnotis om en skogsbrand.
Det viktiga är att det är ordning i texten för läsaren. Och att denne snabbt känner förtroende för den som skrivit: “Välkommen ombord på detta reportage, det är jag som ska ta dig igenom denna spännande berättelse de närmsta minuterna!“
Så ska läsaren känna i början. Och i mitten. Och på slutet när allt fixar till sig, typ.
Barnsligt enkelt.
Storygrupp — exempel från USA
ATT STARTA EN storygrupp som arbetar med berättande journalistik på en nyhetsredaktion kan vara en satsning med trumpeter och flaggor. Men det kan också börja med en beslutsam och hängiven reporter med stöd i en välvilligt inställd deskredaktör som kan fixa plats i spalterna.
Sedan sparas alla läsarreaktioner, mail, telefonsamtal för att visa redaktionsledningen vilken effekt det berättande reportaget kan ha.
De flesta nyhetsredaktioner saknar en manual för berättande journalistik. Man kallar allting “en bra story” oavsett om det innefattar riktiga berättande element. Mer om det här.
Filmare förstår det och det är mer utvecklat inom etermedierna. Det behöver också komma till tidningarnas nyhetsdeskar.
Man kan jobba på många olika sätt. Här är några exempel från USA som jag hämtat från boken Telling True Stories.
I tidningen Pittsburg Post-Gazette samlades sex reportrar och fotografer i ett dunkelt mötesrum. De var trötta på att alltid klaga på hur dåligt allt var och ville i stället försöka göra något åt det. Därför bildade de i största hemlighet “The subversive storytellers”. Ingen deskredaktör bjöds in till deras möten eftersom de ville ha en öppen diskussion utan att någon sa “Bra idé Bob! Kan du ha den klar till i övermorgon?“
Det blev mycket prat men inget gjort. Det var ändå en deskredaktör som till sist satte fart på gruppen: “Hey Bob! Den nya baseballarenan invigs till helgen, kan inte du och den där gruppen du har bevaka det”.
Det var ingen vänlig invitation, men de tog chansen. Sju reportrar och fyra fotografer gjorde en annorlunda berättelse från läktaren, planen och bakom kulisserna, välskrivet, annorlunda bilder och ett starkt samarbete med desken.
Lite mer trumpetande var det när Virginian Pilot i Norfolk startade ett “Narrative team” som skrev för alla avdelningar, nyheter, ekonomi och sport. Den skulle inte bara bidra med goda historier till läsarna utan också bli ett gott exempel för resten av redaktionen.
Teamet jagade konstant bra stories, både kortare och längre, och blev ett litet laboratorium för berättande journalistik. Medlemmarna träffades en gång i veckan och diskuterade sina egna reportage och studerade goda exempel från andra tidningar. Alla ville ha så mycket konstruktiv kritik som möjligt. De hjälpte varandra att bli bättre, använda mer dialog och förbättra researchen ute på plats. De blev bra på att känna vad som funkade och inte funkade.
De jobbade med nyheter, även direkt vid stora händelser, breaking news. När orkanen Isabel i september 2003 slog till mot Virginias kust utsågs en reporter ur teamet som huvudskribent, den som satte ihop stormstoryn, det behövdes någon som kunde berätta den bra.
Detta att flera reportrar gör research men en, säger en, tar ansvar för skrivandet är något som borde praktiseras oftare. Så kan berättande journalistik skapas på en redaktion även om det bara finns en enda berättande reporter.
Stora tidningar kan ha större projekt. Efter att en redaktionschef på Chicago Tribune hade haft en jobbig flygresa kom idén upp att göra “A day in the life of the air travel system”.
64 (!) reportrar och fotografer engagerades. En grundlig research gjordes innan och varje reporter fick ett speciellt uppdrag under dagen med noggranna instruktioner vad de skulle leta efter.
Eftersom det var första gången för flera att jobba på ett nytt sätt var det viktigt att de förstod att de inte skulle göra ett vanligt nyhetsknäck. Målet var inte tio pratminus från tio olika personer. Det handlade inte om någon enkätjournalistik utan om kvalitet och fördjupning. Det var okej att bara prata med en enda person, så länge som det var rätt person. Stanna på plats, även om inget verkar hända och förlita dig på att om du tar noggranna anteckningar, får du också bra material.
En leadwriter samlade in allt material och skrev storyn. Kopior skickades ut till alla inblandade för synpunkter innan slutversionen skrevs. Cirka 15 procent av allt material kom i tidningen.
Fortsättning följer. Läs även föregående bloggpost.