Den modiga Anabel Hernández

 

Anabel Hernán­dez. Foto: Johan Wingborg

För den som mis­sade SvD Kul­tur
fredag 8 mars, här är min inter­vju
med Anabel Hernández.

MEXIKO UPPLEVER en av de mörkaste peri­oderna i sin mod­erna his­to­ria med en våldsvåg som har kostat mer än 50.000 män­niskor livet.
Den pris­belö­nade grä­vande jour­nal­is­ten Anabel Hernán­dez har
kart­lagt knarksyn­dikatens kop­pling till myn­digheterna. Nu tar hon itu med CIA:s roll.
SvD har träf­fat Mexikos modi­gaste jour­nal­ist.
Den 38-årige jour­nal­is­ten Jaime Gon­za­lez Dominguez drev en webbtid­ning i en stad nära gränsen till Texas. I måndags pub­licer­ades den sista nyheten i Oji­naga Noti­cias, den om hans egen död.
Jaime sköts till döds på gatan med minst arton gevärsskott när han stod vid ett tacokök. Webbtid­nin­gen som skrivit om knarksyn­dikaten stängdes omedel­bart ner. De anställda vågade inte fort­sätta.
– Hans namn läggs till den långa lis­tan, säger den mexikan­ska grä­vande jour­nal­is­ten Anabel Hernán­dez. På tolv år har etthun­dra jour­nal­is­ter dödats i Mexiko.
Hon slår de hop­knipna fin­grarna mot bor­det och tilläg­ger: — Ingen har blivit dömd för något mord. Ingen!
Mexiko är en av de mest farliga län­derna att arbeta i som jour­nal­ist. De mäk­tiga knarksyn­dikaten tvekar inte ett ögonblick att tysta under­sökande repor­trar.
Anabel Hernán­dez är i Sverige för att tala om sin kamp mot kor­rup­tio­nen i Mexiko.
– Kom ihåg, vi talar om ett rut­tet samhälle, säger hon när SvD träf­far henne under ett sem­i­nar­ium på Göte­borgs uni­ver­sitets möte­s­plats Jon­sereds her­rgård.
Anabel Hernán­dez talar engagerat. Fin­grarna pekar, kniper, spre­tar och hennes armar är livliga som hos en teckenspråkstolk.

SEDAN HON bör­jade arbeta med boken Los Señores del Narco (Knark­lorderna), som kom 2010, lever hon under ständigt död­shot. Men det är inte Mexikos mäk­tiga knarkkarteller som hotar henne. Det är polisen.
Hernán­dez kart­lade en av lan­dets mäk­ti­gaste män, chefen för den fed­er­ala polisen, Genaro Gar­cia Luna och kunde visa hur denne samar­be­tade med den mäk­ti­gaste knarkkartellen, Sinaloa.
Luna kallade henne för sin värsta fiende.
– Löjligt! De krim­inella borde väl vara hans värsta fiende, inte jag. Men de är hans vän­ner, säger hon med en brän­nande blick under den svarta luggen.
Hoten var inte tomma. En av hennes poliskäl­lor hörde med egna öron hur Lunas män plan­er­ade att döda henne. Sedan dess föl­jer två liv­vak­ter henne som beväp­nade tvillingskug­gor.
– Några dagar innan jag åkte till Sverige blev det mer kri­tiskt än någon­sin, berät­tar Hernán­dez. Polis­chefen har slu­tat men alla kor­rupta poliser finns kvar. Skill­naden nu är att min mor och mina syskon, som alltid stöt­tat mig… nu vill de att jag ska sluta skriva.
– Jag är mycket trött. Jag kom­mer knappt ihåg hur mitt liv var förut.
Anabel Hernán­dez fruk­tan dri­ver också på henne. Den bekräf­tar att hon är på den rätta vägen.

HON TALAR mycket om att bryta tyst­naden kring Mexikos trauma, kor­rup­tio­nen och våldet.
– Att inte göra något är också ett brott. Jag är del i en gen­er­a­tion jour­nal­is­ter som vill skapa ett bät­tre samhälle. Vi har mycket jobb att göra.
Anabel Hernán­dez har själv drab­bats av det grova våldet. År 2000 kid­nap­pades och mör­dades hennes egen far. Polisen ville ha pen­gar om de skulle under­söka vem mör­daren var.
– Men om vi beta­lat kunde de gripa vem som helst och säga att detta var den skyldige. Där­för vet jag inte vem som dödade min far. Det gör ont.
I sin bok har Hernán­dez raserat de styran­des image om att bekämpa drogkartellerna.
– Jag har doku­ment som visar att pres­i­dent Calderón tog ställ­ning för Sinaloa och bekäm­pade dess fien­der. Alla trodde att pres­i­den­ten var en hed­erlig man, näs­tan en hjälte. Man såg droghan­deln bara som något ban­diter sysslade med. Nu fick de veta att fler var inblandade: regerin­gen, guvernörer, höga tjän­stemän, affärsmän, fot­bollsspelare, präster…
Alla nämns med namn i boken.
Sedan nyår heter Mexikos pres­i­dent Enrique Peña Nieto. Calderón håller föreläs­ningar på Har­vard.
Ledare för det största knarksy­dikatet Sinaloa är Joaquin “El Chapo” Guzmán som finns med på tid­skriften Forbes lista över världens rikaste män.
– Jag har under­sökt honom i sju år. Han är en prim­i­tiv män­niska som knappt kan skriva och läsa men han har mäk­tiga kon­tak­ter, säger Hernán­dez.
– Ingen vill döda El Chapo, inte USA heller. Detta är mitt nya pro­jekt. Jag har hit­tat doku­ment från amerikan­ska dom­sto­lar som visar att även CIA sky­d­dar Sinaloa. Men var­för? Det är min stora fråga. USA är en del i Mexikos prob­lem.
En av myn­digheter­nas tak­tik har varit att döda eller fängsla de stora bossarna. Detta har ska­pat stor oreda och lett till ännu mera våld.
– Efter att pres­i­dent Calderón star­tat sitt “krig mot narkotikan” har vi fått hun­dra min­dre krim­inella organ­i­sa­tioner som är oberoende från de stora kartellerna. Prob­le­men har blivit större under hans sex år vid mak­ten, säger Anabel Hernán­dez.
Hur Mexikos trauma ska sluta vet hon inte.
– Folket är de enda som kan förän­dra Mexikos djupa kor­rup­tion­skul­tur. Det är ingen dröm, det är enda vägen att gå.
Där­för fort­sät­ter Anabel Hernán­dez att sätta spaden rakt ner i min­fäl­tet som är hennes hemland.

FAKTA
Namn: Anabel Hernán­dez
Född: 1971
Familj: Två barn
Bor: Mex­ico City
Jour­nal­ist sedan: 1993
Job­bar för: Mag­a­sinet Processo och tid­nin­gen Reforma.
Aktuell bok: Los Señores del Narco (kom­mer snart på engel­ska, The Drug Lords).
Pris: The Golden Pen of Free­dom Award 2012 (World Asso­ci­a­tion of News­pa­pers, WAN) för hennes per­son­liga mod och hennes insatser för pressfriheten.

 

När reportaget blev skönlitteratur

Före­nade fakta och fiction.

OM MAN SKRIVER om reportaget som genre kom­mer man inte förbi Tru­man Capote.
Capote slog igenom ordentligt med kortro­ma­nen Frukost på Tiffanys 1958. Den blev en best­seller och en framgångsrik film med Audrey Hep­burn i huvu­drollen. Capote var nu en välkänd figur i New Yorks soci­etet, intel­li­gent och hejdlöst giftig.
Han skrev ofta i New Yorker. Ett av hans mest kända bidrag fanns att läsa den 9 novem­ber 1957. Det är en lång inter­vju med Mar­lon Brando som han träf­fade på en filmin­spel­ning i Japan och lurade att lämna ut sig själv, trots att Brando blivit var­nad för Capote. Hur gick det till? Capote bör­jade med att öppet berätta om sig själv, så kände pratk­var­nen Brando att han var tvun­gen att bjuda till­baka.
Efter en rad framgångsrika romaner hade Capote tröt­tnat på att skriva skön­lit­ter­atur. Han bör­jade intressera sig för en mer verk­lighets­baserad text.
Upp­slaget kom månda­gen den 16 novem­ber 1959 när han hit­tade en enspaltig notis på sidan 39 i New York Times med rubriken ”Väl­bär­gad lant­brukare och tre famil­jemedlem­mar mör­dade”. Ort­san­givelsen var Hol­comb, Kansas, där Her­bert Clut­ter, hans fru samt två av deras fyra barn hade blivit bru­talt mör­dade i sitt hem.
Detta var vad Capote letade efter. Här kunde han inte utgå från sig själv. Han ville åka till Kansas genast. Inte för att reda ut brot­tet utan för att skil­dra hur en sådan ohyg­g­lig hän­delse påverkade ett litet isol­erat samhälle som Hol­comb. Capote tog med sig sin barn­domsvän Nelle Harper Lee. Han berät­tade senare att han aldrig skulle ha stan­nat om han då hade insett vad framti­den bar i sitt sköte:  ”Jag skulle ha kört vidare. Som en flad­der­mus ut ur hel­vetet.”
De kom till en by i skräck. Dör­rarna var låsta, ljusen tända hela nat­ten, vap­nen framme. Folk trodde att det var en ondske­full psykopat som varit i farten. Den märk­liga uppen­barelsen Tru­man Capote väckte mis­stanke och löje. Själv hade han omåt­tligt svårt att umgås med dessa män­niskor. Det var Nelle som räd­dade pro­jek­tet. Hon kunde ta de trub­biga Kansas­borna.
Capote anteck­nade aldrig under inter­vjuer. Det till synes plan­lösa sam­talet var hans metod, det gjorde att folk trodde att det var just det, ett plan­löst sam­tal och inte en inter­vju. Varje kväll gick de till sina rum på War­ren Hotel och skrev ner vad de hört under dagen. Sedan jäm­förde de sina anteck­ningar vid mid­dags­boret.
Capote blev till slut bekant med span­ingsledaren Alvin Dewey. Capote var i prin­cip klar med sitt pro­jekt och skulle åka till­baka till New York när mör­darna plöt­sligt greps. Dick Hick­ock och Perry Smith erkände direkt. Motivet var rån och de hade dessu­tom bestämt sig för att döda alla vit­tnen - med kallt blod.
I ett slag hade allt ändrats och Capote var bara halvvägs. Nu var han tvun­gen att kartlägga de grip­nas liv.
Capote när­made sig de båda under långa sam­tal. I Ben­nett Millers kri­tik­er­rosade film Capote antyds en kär­lek­sre­la­tion mel­lan Perry och Capote men hans biograf, Ger­ald Clarke, skriver att rela­tio­nen var mer kom­plicerad än så: ”var och en såg på den andre och upp­täckte, eller trodde sig upp­täcka, den män­niska han kunde ha blivit”. Perry skyllde brot­tet på sin oly­ck­liga uppväxt, men fick till svar att Capotes var ännu värre.
Nu bör­jade prob­le­men för Tru­man Capote. Han kunde inte skriva klart roma­nen innan his­to­rien hade ett slut. De döds­dömda Perry och Dick fick ständiga upp­skov. Han skrev under flera år på en krönika över ett ohyg­g­ligt brott, som en grekisk tragedi, och vis­ste att han hade en best­seller. Pro­jek­tet höll på att krossa honom full­ständigt.
Till slut var det dags för ”slips­festen” som Perry skrev. Den 14 april 1965 hängdes båda. Tru­man Capote var med. Och i sep­tem­ber kunde han äntli­gen pub­licera In cold blood som en föl­je­tong i fyra delar i New Yorker. Boken kom i jan­u­ari 1966, på sven­ska Med kallt blod, och blev en succé. Den fil­mades året därpå av Richard Brooks.
Men vad var det för en bok? Var det en roman eller var det ett reportage?
En kort bak­grund: nov­ellen var tidigt gen­ren som blev en skrivskola för för­fattare som Twain, Lon­don, Fitzger­ald, Hem­ing­way, Stein­beck. Efter andra värld­skriget vände pub­liken nov­ellen ryggen och ville i stäl­let ha non­fic­tion och jour­nal­is­tik.
Men jour­nal­is­tik var inte en lika god skola som nov­ellen. Non­fic­tion belö­nade research på bekost­nad av skrivteknik och drama­tisk skick­lighet.
Capote accepter­ade pub­likens växande intresse för non­fic­tion men pro­test­er­ade mot gen­rens torra stil. Han ansåg att jour­nal­is­tik kunde var lika förd­ju­pande som skön­lit­ter­atur men oly­ck­ligtvis skrevs den förra av folk som inte hade talang nog för att vaska fram det guld som fanns i gen­ren. Skön­lit­terära för­fattare såg ner på jour­nal­is­tiken och jour­nal­is­ter hade inte lärt sig skriva god skön­lit­ter­atur. Där­för hade aldrig syn­te­sen gjorts.
Capote: ”Jour­nal­is­tiken rör sig alltid på ett horison­talt plan, den berät­tar en his­to­ria, medan skön­lit­ter­a­turen… rör sig ver­tikalt och för läsaren dju­pare och dju­pare in i karak­tär och hän­delser”.
Vad skulle hända, frå­gade han, om en sann his­to­ria berät­tades i roma­nens form? Han beskrev det som att han var instängd i fak­tas tag­gtråd, men inom begrän­snin­gen fanns större fri­het än någon tidi­gare kun­nat inse: åter­skapa långa sam­tal, ordna hän­delserna till en drama­tisk effekt och till och med se in i andras tankar. Capote hade övat sig i film­manus, vis­ste vilka scener som var vik­tiga, vilka detal­jer han skulle ägna omsorg åt. Han före­nade tekniker från filmkonst, nov­ell, roman och reportage. I Med kallt blod blandade han non­fic­tions auk­toritet med fik­tio­nens drama­tiska kraft.
Tru­man Capote var den förste som kla­rade detta. Han ska­pade en ny lit­terär genre: fak­taro­ma­nen.  Häv­dade han själv åtmin­stone. Det fanns dock andra före honom men han banade väg för andra att skriva i samma anda. En mod­ern svensk efter­föl­jare är Gellert Tamas Laser­man­nen.
Det har dock inte sak­nats kri­tiker till Capotes metod, bland annat det fak­tum att hans his­to­ria byg­ger på endast två levande vit­tnen, mör­darna själva. Redak­tören på New Yorker, William Shawn, ångrade att han släppte igenom In cold blood. Han ifrå­gasatte bland annat skildrin­gen av den mör­dade famil­jens liv. Hur kunde Capote veta vad de sa och tänkte vid en bestämd tid­punkt? Han hade ju inte kun­nat tala med dem.
Tru­man Capote häv­dade att Med kallt blod var sann ner till varje komma. Han kunde peka på en källa till varje rep­lik. Den har också blivit hård­granskad men det enda man fun­nit är ett felak­tigt namn på en häst.

Bodil Malmstens bok om sitt skrivande

Bodil Malm­stens nya bok om skri­van­det recenseras här.

DET ÄR PRECIS vad jag säger, skrivjob­bet är likadant för alla men ingen gör som någon annan. Det finns vis­serli­gen en del prak­tiska råd att lära ut, men i grun­den är allt skri­vande mycket per­son­ligt.
Där­för tycker jag att Bodil Malm­sten har rätt ingång i sin nya bok om skri­vande ”Så gör jag” (Mod­ernista), näm­li­gen: Välj själv! Det är en klipp­bok att plocka ur. Och något för Malmstens-fansen att gotta sig åt nu när hon bjuder in till sitt allra heli­gaste, skriv­plat­sen.
Hon kallar den själv för en lärobok i en lära som inte kan läras ut. Och de tvärsäkra svaren får man leta efter. ”Det finns inga regler bara undan­tag.”
Det hin­drar inte att man kan finna gan­ska mycket mel­lan dessa pär­mar som är mat­nyt­tigt, om man väl­jer själv.
En vik­tig sak som Bodil Malm­sten tar upp när det gäller allt skri­vande är att inte vara för kri­tisk när man bör­jar skriva. ”Jag släp­per in tvivlet för tidigt i tex­ten – gör inte det.”
Det går inte att få något flyt i skri­van­det om man sam­tidigt ska vara sin egen kri­tiker. Det under­med­vetna får inte en chans om tvivlet kom­mer in. Skriv på, se dig inte om.
Självkri­tiken ska vara på off under första delen i skrivprocessen, skriver Malm­sten. Tvivlet och kri­tiken ska alltså komma sist, när man är inne i tex­tredi­ger­ings­fasen.
”Jag tvivlar, ändrar, ändrar till­baka, tvekar där jag borde vara tvek­lös. Det är fel, ändå gör jag det för att så gör jag.”
I Bodil Malm­stens skrivprocess finns den ofrånkom­liga ”hel­vetes­pe­ri­o­den”. Det är när den ödes­di­gra frå­gan dyker upp: Vad håller jag på med? Hon har kom­mit en bra bit på väg och spårat ur. Hon skriver om och om. Lös­nin­gen är att gå till en tidi­gare ver­sion (som hon givetvis har sparat). Eller ta en ska­pande paus och göra något helt annat; skrivprocessen i huvudet fort­sät­ter ändå.
Sedan hand­lar det om det van­liga, att ha tid för skri­vande, uthål­lighet, att helt enkelt få det gjort.
Dessu­tom, skriver Bodil Malm­sten, måste man ha något att komma med. Det räcker inte med att bara skriva. Vilket får mig att tänka på vad Robert McKee skriver i sin utmärkta ”Story” (återkom­mer till den), näm­li­gen att det som kom­mer först är en talang för berät­tande, den lit­terära talan­gen är också väsentlig men kom­mer som tvåa.
Bodil Malm­sten har en lite pratig stil, som om hon kom på det hon skrev just i skrivö­gonblicket (vilket naturligtvis inte är fal­let, det är en mycket med­veten stil – det är en del av hennes skriv-dna).
I bästa fall upp­når hon en behaglig sam­tal­ston med läsaren, i säm­sta upp­står en slags irriterande velighet och här frestas man ibland att utbrista: säg vad du tycker män­niska!
Hela tiden är hon garderande, jag tror att det mest hand­lar om att man inte får säga att man är bra på att skriva. Antagli­gen en läg­gn­ings­fråga också, något som jag mycket väl kän­ner igen mig själv i.
Men jag sak­nar lite mer av konkreta exem­pel. Hon kunde tagit en sida och visat hur tex­ten växer fram. Man behöver inte vara rädd att använda sig själv som exem­pel, det pas­sar utmärkt vid skri­vande för man vet exakt vad som hänt. Det vet man inte när man skriver om andras tex­ter.
Bodil Malm­sten skriver om sina för­färliga vån­dor med den allra första menin­gen i hennes mest omty­ckta bok “Priset på vat­ten i Fin­istère”. Den som hon aldrig fick till (menin­gen alltså). Men hon cit­erar den inte. Här skulle det vara intres­sant att få ta del av ett antal ver­sioner. (Jag återkom­mer till just denna mening på måndag i en skriv-blogg nära dig.)
Till sist några punk­ter med Malm­sten­ska skrivråd:

  • Det som står kvar ska vara ett genomtänkt val.
  • Stil måste komma inifrån.
  • Av det bra lär vi oss att det är möjligt. Se inte det dåliga.
  • Sträva efter det enkla.
  • Dra­maturgi i framåtrörelsen viktig.

”Så gör jag” är alltså ingen ren­od­lad lärobok i skri­vande, den är mer än så, den hand­lar om skri­vande, läs­ning, bild­ning och semi­kolon. Lite om livet också.
För bästa behåll­ning bör man inte enbart vara intresserad av skri­vande i största allmän­het, utan också av Bodil Malm­sten.
Och det är det ju gan­ska många som är.

 

Wallraff före Wallraff

EN NYUTGÅVA av den tidigt (1914) wall­raf­fande jour­nal­is­ten Ester Blenda Nord­ströms reportage­bok “Piga bland pigor” (Bakhåll) anmäls av Fredrik Sjöberg i SvD idag. Hon tog jobb på en bondgård i Sörm­land och beskrev statar­nas vardag i en tio delar lång artikelserie i SvD: “En månad som tjän­ste­flicka på en bondgård i Söder­man­land”.
Sjöberg skriver: “Det fina med detta i grun­den poli­tiskt radikala reportage är att för­fattaren är en kom­plex män­niska som ser inte bara slav­driveri och dumhet, utan också kam­ratskapen och annat som trots allt gör livet på lan­det värt att leva. I en berömd pas­sage från den där log­dansen just, lan­dar hon i en önskan om att vän­nerna från Stock­holms mondäna tan­gopalats om så bara en enda gång finge uppl­eva detta. Att få vara en del av detta folk.“
Den som vill läsa mer om Ester Blenda kan införskaffa Mar­gareta Ståls avhan­dling “Sig­na­turen Ban­sai. Pennskaft och reporter i det tidiga 1900-talet” (Insti­tu­tio­nen för jour­nal­is­tik och masskom­mu­nika­tion. Göte­borgs uni­ver­sitet. 2002.) som beskriver ett vik­tigt skede i svensk jour­nal­is­tik, där det mod­erna reportaget utveck­lades — inte minst av kvinnliga reportrar.

 

Herman Bang — en föregångare

Her­man Bang (1857–1912)

HANS GENRE VAR New jour­nal­ism hun­dra år innan uttrycket fanns. För­fattaren Her­man Bang är en av de första mäs­tarna i den dan­ska reportage­tra­di­tio­nen.
Egentli­gen ville han bli skåde­spelare men brist på pen­gar tvin­gade honom att gå runt bland dagstid­ningarna i Köpen­hamn.
Den 2 novem­ber 1879 fick han anställ­ning på den dyra och förnäma Nation­alti­dende som ägdes av Chr. Fer­slew, den enda tid­ningskung som fun­nits i Dan­mark. Fer­slew byg­gde en kon­cern med tid­ningar, pap­pers­fab­rik, cel­lu­losafab­rik, tryck­eri, han­del med kon­tor­sar­tik­lar, plan­tage och hönseri(!).
I fem år var Her­man Bang hans mest dynamiske medar­betare men också den mest besvärlige, ego­cen­triske och skan­dalom­su­sade.
Ett av hans klas­siska reportage var det han skrev nat­ten till den 4 okto­ber 1884, när slot­tet Chris­tians­borg brann. Han befann sig bok­stavli­gen mitt i bran­den. Sotig och med gnistreg­net utan­för fön­stret satte han sig och skrev i ett rasande tempo. Den som söker när­varo i en text bör läsa ”Bran­den”.
Bang hade inte några större tankar om sitt eget skri­vande: ”Ja, stilen där har vi skan­dalen. Jag lär mig aldrig skriva. Jag skriver som en åttaåring. Impres­sion­is­tisk är pre­cis ordet. Jag anstränger mig vilt för att få intrycken, varje enkelt intryck klart och karak­tärs­fullt och så tänker jag aldrig på hel­heten. Och stilen far i tusen bitar och är så osam­man­hän­gande och så hård som en sten­bro. Gräs­ligt att tänka på!”
Hans tex­ter, även roman­erna, byg­gde på scener som växlade snabbt likt en film. Han gav ögonblicks­bilder med fotografisk skärpa och noter­ade inte bara vad män­niskor sa utan också vad de inte sa. Mimik, rörelser och hän­der kunde för­råda per­so­n­ens inre.
Bang skrev i en nyska­pande impres­sion­is­tisk stil och sam­lade på lös­rivna sam­tal, små hän­delser och scener, rörelser och åtbörder. Han hade ett enormt minne.
Her­man Bang hade ett stort socialt engage­mang. Han skrev från fat­tighus, horhus och bor­gar­boningar: ”Jour­nal­is­tiken ställde mig ansikte mot ansikte med livets realiteter. Jag såg livs­förhål­lan­dena i deras mång­fald och jag lärde känna svär­men av män­niskor.”
Många gånger ute i olika miljöer hade han använd­ning för sin skåde­spelar­ta­lang.
Den framväxande kap­i­tal­is­mens påverkan på män­niskor, inte minst kvin­norna, var ett tema i hans skri­vande.
Och han var inte en reporter som satt inne på redak­tio­nen. Han menade att om man ville beskriva världen måste man känna samhäl­let ”…lika väl som en botaniker kän­ner plan­torna och jord­må­nen, för att förvärva denna kun­skap måste för­fattaren ut och fär­das i trängseln.”
Och: ”Den som ska skriva måste bo under samma tak som läsarna. De ställer ett krav: lev med mig. ” Det han berät­tade hade han sett.
Han tog upp kon­tro­ver­siella sociala prob­lem, kri­tisk mot den bestående ord­nin­gen. Bang menade att san­nin­gen är opoli­tisk. Real­is­men är en lit­terär metod, inte en ten­dens.
I sin sociala jour­nal­is­tik sik­tar han inte mot den poli­tiska hjär­nan, utan det medl­i­dande hjär­tat, har det sagts om honom.
Till slut hade han inte så mycket krafter kvar till samhäll­skam­pen, all kraft gick åt till den inre kam­pen. Her­man Bang blev för­fattare, men fort­satte in i det sista att även skriva för tid­ningar: ”Han förstod att tala mer till nerverna än till intellek­tet.”
En sam­ling med Her­man Bangs reportage gavs ut 1983 på Gylden­dals för­lag, ”Reportager”, redi­g­erad av Claes Kastholm Hansen.