Chuck Berry-ingresser

NÄR MAN PRATAR med repor­trar är det många som har mycket bestämda meningar om hur ingresser skall skri­vas. Och fram­förallt vad man inte får göra. Man får inte skriva län­gre än sex satta rader, man får inte använda prat­mi­nus, man får inte ha några utgån­gar osv.
Som­liga tid­ningar har strikta regler för hur ingresser ska skri­vas. En sak är säker: de var län­gre förr — och mer vari­a­tion­srika. När såg någon en gam­mal hed­erlig punk­t­ingress senast? Alltså starta med en uppräkn­ing av det vik­ti­gaste med svarta punk­ter fram­för varje rad.
Per­son­li­gen tycker jag sexrad­sregeln är till stor hjälp. Den tvin­gar mig att i kon­cen­tr­erad form for­mulera vad som är vik­tigt i artikeln. Alltså, den bekäm­par det van­li­gaste och all­varli­gaste felet med våra tex­ter: vi har inte gjort klart för oss vad vi vill säga innan vi bör­jar skriva.
Jag använ­der ingressen som en fristående sammanfattning/ingång. Och det är givetvis en sport att försöka komma ner på sex rader. Jag skriver aldrig ett prat­mi­nus och jag tycker att den bör vara utan utgån­gar.
Men ibland blir den till och med kortare än sex rader. Som den här om kvin­nomord:
De flesta kvin­nor gifter sig med män. Några gifter sig med gärn­ingsmän.
Sedan kom­mer det vik­tiga: efter ingressen måste man starta om igen! Då bör­jar artikeln och man måste anstränga sig lika mycket som med ingressen för att fånga läsaren. Jag kallar detta för “lill-ingressen”. Det är den som trycker ner läsaren i tex­ten, om uttrycket tillåts.
Chuck Berrys slagkraftiga gitarr-riff i introt till Johnny B Good (ingressen) måste givetvis föl­jas av det lika slagkraftiga öset som föl­jer sedan: “Deep down in Louisiana, cross the New Orleans…” (artikeln). Inte kan man sjunga “Man skall leva för varan­dra” efter en sådan ingress.
Vi har lärt oss att en ingress måste vara en krok som fån­gar läsaren. Man måste få in läsaren i tex­ten och allt hänger på den där snär­tiga och med hullingar försedda ingressen.
Men under­sökningar av läsar­vanor visar att läsandet sker i föl­jande ord­ning: bild, rubrik, bild­text, ingress.
Alltså den omhul­dade ingressen kom­mer först på fjärde plats, varav reportern bara kun­nat påverka den tredje i ord­nin­gen — i bästa fall. Men om nu läsaren gått igenom de tre första ste­gen och ham­nat i ingressen, så måste ju dessa ha varit allde­les utmärkta. Och då kan man inte sabba allt­ing med en medioker ingress. Den måste svara upp!
Så måste man tänka varje gång man skriver en ingress.

P.S. Lyssna gärna på Chuck Berrys ingresser, men de är gan­ska enformiga i läng­den. Variera!

Konsten att välja sig själv

IBLAND HAMNAR MAN bred­vid någon på en fest eller på tåget, som bara pratar och pratar. Om sig själv. Det kan gå en hel mid­dag eller tågresa utan att per­so­nen ställt en enda inbju­dande fråga som ett “Vad tycker du?” eller “Hur kän­ner du värdinnan?”, inte ens ett “eller hur?”.
Det är en per­son som tar första per­son sin­gu­laris bok­stavligt. Dessvärre skriver sådana per­soner också i tid­nin­gen. Skriben­ter som glöm­mer läsaren.
Det är en god regel för en skribent att vara upp­märk­sam på läsaren genom hela tex­ten.
Regeln kan lätt glöm­mas bort om man skriver i jag-form. Unge­fär som en memo­ar­för­fattare som van­ligtvis mest tänker på sig själv, att skriva ner allt den varit med om, oavsett om det är spän­nande för läsaren.
Det är bra att det inte skrivs jag i nyhet­sar­tik­lar. Det skulle bli olidligt i läng­den oavsett om läsaren upp­märk­sam­mades eller inte. Skriver man i första per­son sät­ter man sig när­mare läsaren. Det blir mer intimt, vilket kanske inte alltid är önskvärt.
Men ett “jag” kan också vara allmängiltigt. När för­fattaren George Orwell del­tog i span­ska inbördeskriget blev han skjuten. I boken “En hyll­ning till Kat­alonien” beskriver han hur det kän­des, inte för att det var särskilt spän­nande att just han blivit träf­fad, det var en allmän­män­sklig erfaren­het som delats av hun­dra­tusen­tals: “Hela upplevelsen att bli träf­fad av en kula är syn­nerli­gen intres­sant och jag tror det finns skäl att beskriva den i detalj.“
Orwell kände det som om han befann sig mitt i en explo­sion. Det var en skarp knall och ett blän­dande ljussken och han fick en fruk­tans­värd stöt men kände ingen smärta “… en känsla av ytter­sta svaghet, en känsla av att åkt på en smäll och skryn­klats ihop till ingent­ing.“
I krönikor och i reportage kan “jag” var mer naturligt än i nyhet­s­tex­ter. Innan jag bör­jade skriva krönikor använde jag säl­lan första per­son i reportage. Jag var gan­ska förtjust i “vi”. Det var ofta jag och fotografen/tecknaren men inklud­er­ade sam­tidigt läsaren på något sätt.
Jag har heller inga prob­lem med “man”, det kan också vara inkluderande. Enda faran är att det kan bli lud­digt. “Man anser…” , “… menar man”. Det måste framgå klart och tydligt vem man är här.
En genre där jag-formen förekom­mer flit­igt är i recen­sioner. Ibland läser man bokre­cen­sioner där skriben­ten tar boken som utgångspunkt för att berätta en egen his­to­ria. På slutet nämns plik­t­skyldigt själva boken.
Många recensen­ter läm­nar läsaren/lyssnaren enbart med några allmänna tyckan­den. De nöjer sig med ett: “på mig funkar det inte” och lyckas inte lyfta sina reflex­ioner till något allmängiltigt. I exem­pelvis DN:s leg­en­dariske lit­ter­aturkri­tiker Bengt Holmqvists recen­sioner är ordet “jag” mycket säll­synt. Han häm­tade sin auk­toritet från en dju­pare källa.
Ett gott råd till dagens recensen­ter: försök att nästa gång utelämna ordet jag. Det blir garan­terat inte sämre. Man kan vara per­son­ligt i en text utan ett enda “jag”.
Att kliva när­mare läsaren med ett “jag” kan var allde­les utmärkt. Men det ska vara ett med­vetet val. Det är ett stilis­tiskt grepp som utkräver ett visst förhåll­ningssätt till tex­ten och läsaren (det­samma gäller ett frågor-svar-upplägg i en inter­vju).
Jag är aller­gisk mot ett “jag” som plöt­sligt dyker upp i slutet på en text — eller för den delen, ett “jag-grepp” i inled­nin­gen som sedan inte fullföljs.
Det är skill­nad på första per­son och på att skvätta “jag” all over the place, för att skriva pop­ulärsven­ska.
Vik­tigt också att komma ihåg: en jag-text har inte min­dre krav på sig, den måste vara lika sann och adek­vat som någon annan text.
Detta är i alla fall vad just jag tycker. Vad tycker du?

Ingen glömmer ett gott slut

ALLT KRUT ingressen. Så brukar det vara för de flesta repor­trar.
Men tänk efter, inte många läsare åter­vän­der till den där bril­janta ingressen du skrev, men slutet är det sista de läser. Spara lite krut till det också.
För att lägga ihop två citat jag läst: Om inled­nin­gen kan vara en blixt som lyser upp sto­ryn, kan ett slut vara en brin­nande låga som lyser länge inom läsaren.
Bläd­dra igenom några tid­ningar och kolla hur tex­terna slu­tar. Då ska ni göra en snabb upp­täckt, näm­li­gen att de flesta slu­tar med ett prat­mi­nus.
Kan vara en bra utväg om dead­line när­mar sig allt för hastigt (vilket den alltid gör som bekant). Men det har blivit lite klichéar­tat.
Det kan vara bra, om det är ett bra citat som sam­man­fat­tar eller ger en väg ut. Det ger åtmin­stone reportern en väg ut och läm­nar sista ordet till den inter­vjuade.
Själv är jag en sån som helst vill ha sista ordet och det enda tillfälle där jag garan­terat kan få det är i min egen text. Där­för mis­sar jag säl­lan chansen. Jag brukar under researchen inte bara fråga mig var inled­nin­gen finns utan också om jag har något bra slut.
Det sägs att när K.J. Rowl­ing plan­er­ade sin Harry Potter-serie bör­jade hon med att skriva det sista kapit­let. Det är bra att veta var man ska landa.
Även om slutet är vik­tigt ska man inte slå knut på sig själv för att finna det. Om det inte finns något naturligt slut så okej, sluta med “Dom faller den 4 april”. Bät­tre att fimpa än att låta cig­a­ret­ten ligga och självdö i askkop­pen.
Ibland kan slutet bli lång­draget som en slud­drig mid­dagsta­lare. Man vinkar åt läsaren: “Adjö, nu är det snart slut. Ajö, ajö”. Håll-för-metoden är bra. Täck över sista menin­gen och se om slutet sit­ter där i stäl­let. Eller i menin­gen innan. Om ni ham­nar uppe i ingressen kanske ni ska fun­dera på om det inte är läge att skriva om från bör­jan.
Slutet ska vara dis­tinkt. Hellre ett pis­tol­skott än att rida bort i skymnin­gen. Det ska ha res­o­nans och eka i läsarens huvud långt efter att tid­nin­gen lagts ner.
Det ska lämna läsaren med en stark känsla eller något att fun­dera över eller bli förar­gad över eller ett glatt leende eller en tår.
Några slut­vari­anter:
* Slut cirkeln. Knyt ihop säcken genom att åter­vända till vad du skrev i inled­nin­gen. Det kan till och med vara samma ord.
Som Peter Englund i ett reportage från Irak i DN 2005 när han åkte en hel dag med en amerikansk pansar­bil. Han bör­jar i grynin­gen: Mörker. Borta över horison­ten hänger en brandgul aura. Det är Bag­dad. Och när de är till­baka i skymnin­gen avs­lu­tar han: Mörker. Borta över horison­ten hänger en brandgul aura. Det är Bag­dad.
* Framtid­sut­sik­ter. Låt läsaren gå vidare i sina tankar med vad som kan hända härnäst.
* Sam­man­fatta. Förstärk sto­ryns cen­trala tema.
Här ett exem­pel ur en egen text, om det tillåts. Under Knutby-rättegången vit­tnade Åsa Wall­dau i rättssalen med barn­flickan allde­les intill sig. Mitt tema i krönikan var hennes gåt­full­het,  var hon Kristi brud eller en häxa?
Åsa Wall­dau miste den där blodiga nat­ten i jan­u­ari sin lil­lasys­ter. I ett känslo­lad­dat ögonblick utbrast hon: ”Hur kunde någon skjuta henne? Hon var ju så fin. Hon var inte värd att behand­las på det här sät­tet!“
Strax därpå sträckte hon ut sin arm mot kvin­nan som satt intill henne. Och kra­made den hand som hål­lit i pis­tolen.
* Över­raska. Kom med något ovän­tat som du sparat till sist. I bästa fall något som vän­der his­to­rien som i en klas­sisk nov­ell.
* Lämna huvud­spåret. Låt till exem­pel någon biper­son dyka upp, som i en kort nyhet­s­text som Jan Ander­s­son skrev i GP efter en drama­tisk skot­t­loss­ning på ett café på Hisin­gen 2011. Han upp­täckte ett säll­skap som i en fly­ttpaus satt på en gräs­plätt och åt smörgåstårta.
De hörde också skot­t­loss­nin­gen men valde att fort­sätta med sina fly­t­tbestyr och säger nu att de vill äta i fred och helst inte bli störda.
Men fly­t­tar ni in eller ut?
- Vi fly­t­tar härifrån.“
Där satt ett citat­slut per­fekt.
Till sist ska vi komma ihåg att det är läsaren som har mak­ten. Läsaren kan välja vilket slut den vill. Genom att helt enkelt sluta läsa var som helst i tex­ten och bläd­dra vidare.
Men har skriben­ten en gång gett läsaren ett bra slut är chansen större att hen fort­sät­ter fram till belöningen.

Känslan för ärtgrönt

Känsla för ärtgrönt.

NÄR VI SKRIVER talar vi mycket om vinkel, prat­mi­nus, kom­mentarer och textlängder. Mer säl­lan om känslor.
Jo, kanske om magkänslor: här finns en story gömd eller man får en känsla av att den här per­so­nen inte talar san­ning. En råbarkad reporter kan vara full av känslor.
Men det hand­lar också om tonen i tex­ten, att hitta ett anslag som känns rätt. Ofta svårt att sätta ord på, det är mest något som finns inom den som skriver och som man vill förmedla till läsaren.
Nog så svårt, särskilt för en sådan sen­ti­men­tal jävel som jag. Det gäller att ligga rätt och man är beroende av någon som läser och hoj­tar till om gränsen är över­skri­den.
Man ska naturligtvis inte hamna i ett allt för känslo­fyllt språk. Känslan är ofta inbyggd i sit­u­a­tio­nen, det finns inget behov av att ytterli­gare förstärka den. Läsaren förstår att det är en fruk­tans­värd oly­cka utan att reportern skriver “fruk­tans­värd”.
Anslaget sit­ter i inled­nin­gen och att hitta rätt ton kan vara en så enkel sak som att vara på plats. När jag skulle till en presskon­fer­ens om åtalet för ett sty­ck­mord i Halm­stad åkte jag i god tid och hann besöka kyrkogår­den innan. Jag hade räk­nat ut att mör­darna passerat där när de bar kropps­de­larna ner till Nis­san (vilket visade sig stämma).
Det gav mig en rys­lig känsla i ryg­graden. Samma sak med rät­tegån­gen i Bobby-fallet. På väg till tingsrät­ten i Eksjö tog jag vägen om det lilla skogstor­pet där allt hade skett. Bara för att komma när­mare det som sas i rättssalen.
Och jag inbil­lar mig att det också avspeglade sig i tex­terna. Känslor behöver inte vara något flum­migt. De kan ofta kokas ner till något väldigt konkret. Just att mör­darna passer­ade en kyrkogård eller att adventsstaken fort­farande lyste i Bob­bys rum.

Dagen efter ter­rordådet i USA den 11 sep­tem­ber 2001 skick­ades reportern på Seat­tle Times, Tomas Alex Tizon, till New York. En fotograf var med under delar av resan. Den tog ett par veckor för färdmedlet var bil. Under tiden skil­drade han ett chockat USA i en serie på 11 delar, “Cross­ing Amer­ica”.
Under resans gång talade han ofta i tele­fon med sin redak­tör, Jacqui Banaszyn­ski. Hon pratade inte om vart eller vad utan om ton, att hitta seriens arkitek­tur och själ.
Detta var ett berät­tande reportage och Jacqui bet­on­ade att det var vik­tigt att varje del bör­jade med en stark planter­ing av temat — för att tex­ten skulle bli lättare accepterad av nyhet­sredak­tio­nens tra­di­tion­al­is­ter.
Jag minns när GP bevakade Vic­to­rias och Daniels bröl­lop 19 juni 2010. Vi var en hel liten redak­tion med Sofia Dahlström som arbet­sledare. Det var en nog­grann planer­ing och efter genomgån­gen på bröl­lops­da­gens mor­gon avs­lu­tade Sofia med att säga: “Tänk ärt­grönt”.
Hon ville förmedla en känsla som skulle finnas som en under­lig­gande ton i text och bilder. Jag vet inte hur många som tänkte på detta under dagen men jag var i alla fall tvun­gen att ta med en ärt­grön bal­long i min text, som en liten hyll­ning till en arbet­sledare som mitt i schemaläg­gn­ing, lämn­ingstider och sid­planer­ing vågade säga “ärtgrönt”.

SPRÅKBRÅK: Strindbergs höganäskrus

Manus till Hem­söbor­nas första kapi­tel. Ur Natinalupplagan.

ATT STARTA EN roman jäm­fört med en tid­ningsar­tikel är som att veva igång en sym­fo­niorkester i stäl­let för att stampa in en trio. Men syftet är det­samma: att ge läsaren en styrrik­t­ning, lägga en krok.
Nyli­gen fick jag sista delen i Nation­a­lut­gå­van av Strind­bergs sam­lade verk, Hem­söborna. Första delen, Röda rum­met, kom för tret­tio (!) år sedan.
Hem­söborna har en av svensk lit­ter­aturs mest kända inled­nings­meningar och i Nation­a­lut­gå­vans omfat­tande kom­mentarer kan man följa dess tillkomst.
Strind­berg skrev den sven­ska skärgårdsskildrin­gen hösten 1887 i Lin­dau i Bay­ern, den pub­licer­ades till jul samma år (då var för­la­gen lite rap­pare än de är idag).
Det finns två tidi­gare ver­sioner av inled­nin­gen i efter­läm­nade manuskript. Den första är ett frag­ment: “Lot­ten bara skrat­tade, men Clara som var äldre tog saken all­varsam­mare och var mån om sitt anseende.“
De klev in på hamnkro­gen där den nye drän­gen Carls­son skulle bjuda på kaffe med dopp. Sedan föl­jer några sidor där flick­o­rna berät­tar för Carls­son om förhål­lan­dena på Hemsö. Därefter beskriver Strind­berg utförligt när Carls­son råkar i slagsmål med en lots.
I ver­sion två dyker det berömda höganäskruset upp, men inte för­rän arton rader ner i tex­ten. Den bör­jar: “Ändtli­gen hade man kom­mit i båt och fått opp seglet, men det var inte det lät­taste, för skötekan var las­tad ända under bet­tarna.” Ett sätt att börja som kallas “in medias res”, alltså att man kas­tas rakt in i han­dlin­gen utan för­beredande krusiduller. Intres­sant också med “Äntli­gen…”, det är ju så en annan berömd svensk romanin­led­ning star­tar, näm­li­gen Selma Lager­löfs Gösta Berlings saga, som kom ut fyra år senare: “Äntli­gen stod prästen i predik­stolen”.
Nåväl, i andra ver­sio­nen av Hem­sö­bostarten är Clara och Lot­ten inne i Dalarö för att hämta nye drän­gen och utföra en del ären­den. Lite län­gre ner kom­mer det: “Och klockan sex hade drän­gen kom­mit på ång­båten med ett höganäs-krus i en svån­grem om halsen, och i tem­li­gen beru­sadt till­stånd dragit flick­o­rna med sig opp på kro­gen, der han bju­dit på kaffe och doppa.“
Här är krogslagsmålet borta, i stäl­let finns en lång skildring av hur Carls­son hånas av lot­sarna på bryg­gan när han ska försöka få ut båten på egen hand. Väl ute på sjön får han sedan en utförlig beskrivn­ing av förhål­lan­dena på Hemsö.
Till sist vevar Strind­berg i gång den slut­liga starten av Hem­söborna: “Han kom som ett yrväder en april-afton och hade ett höganäskrus i en svån­grem om halsen.“
Inget krogslagsmål och hånet på bryg­gan är kor­tat till sju rader. Carls­son får heller inte ur Clara och Lot­ten något om folket på går­den på Hemsö. Det får både han och läsarna upp­täcka själva när han kom­mit fram.
En intres­sant nyhet, åtmin­stone för mig, är att Strind­berg plan­er­ade en uppföljn­ing; han var i stort behov av pen­gar. Det kunde blivit “Hem­söborna II” eller “Clara och Lot­ten på nya även­tyr” kanske.
Ett inledande kapi­tel finns bevarat. Hur star­tar han?
“Flick­o­rna tit­tade på hvaran­dra som om de hade ondt samvete och undrade hvem som skulle tala först, men så tog Clara mål i mun: — God afton, Flod, vill han inte gå in i stu­gan för här är så vådligt lor­tigt!“
Nja, inte känns det om någon ouver­tyr för en sym­fo­niorkester. Detta hade han säk­ert sli­pat till. Om han skrivit färdigt.